Härom veckan råkade jag tala med fel människor på fel plats och blev mycket bryskt påmind om att här i Sverige talar man absolut inte mer än nödvändigt med någon man inte känner. Alldeles särskilt inte om man råkar vara kvinna, över 50 och ensam.
Jag hade precis kommit farande över isen, som en vårvind i april, med en påse räddningsrep i högsta hugg, och vände mig till två medelålders män som satt och drack något varmt ur en termos på bänken vid stranden.
– Hörni, är det möjligen ni som tappat den här? Eller har ni märkt om någon annan tappat något? frågade jag. Uppenbarligen i alltför trevlig ton eftersom en av männen formligen tappade hakan av förskräckelse och lämnade munnen i en perfekt imitation av 0.
Jag inser plötsligt att även jag blivit "en sån där". En snacksalig, äldre kvinna, utan sällskap, som helt opåkallat inleder en konversation, och liksom, suger sig fast, fastän det enda man vill är att få slippa. Som jag kände det då.
En bekant till mig, från Frankrike, sa att jag "är rädd för människor". Det låg något i det kan jag idag erkänna. Vad var jag rädd för? Svaret måste bli lika diffust som känslan: att hon skulle komma för nära. Bli jobbig. Att jag inte skulle bli av med henne.
Nu har jag blivit henne. Och även om folk blir livrädda, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite roligt.
Att göra:
Frigörande dans, Uppsala yogaskola. Kl 19:15–20:45.
Att äta
Fransk löksoppa
Skär ringar av gul lök och fräs med smör och timjan på svag värme tills den är mjuk. Slå på hönsbuljong. Fräs krutonger och lägg ovanpå. Toppa med riven ost och gratinera i ugn.