God morgon! För två veckor sedan följde jag med Uppsalas ambulanspersonal på utryckning. Det var kvällen före midsommarafton och med en värme från ovan tog vi oss ut i sommarnatten. Syftet med mitt besök på ambulansstationen var att skriva ett reportage om det hot och våld ambulanssjukvårdare i landet utsätts för.
Jag blir välkomnad av ambulanspersonalen jag planerat träff med och senare introducerad till resten av arbetslaget. En i personalen har precis varit med om en förlossning. En annan berättar för mig om hur det är att möta anhöriga till någon som just tagit sitt liv. Deras arbete består av knivskarpa kontraster, varje dag, varje sekund.
Plötsligt går larmet och den sällskapliga stämningen runt fikabordet förbyts till en annan – nu handlar det om liv eller död. Ambulanssjukvårdaren Johan berättar för mig om att han blivit utsatt för slag och sparkar i tjänst. Emanuel, som håller hårt i patientens hand, har varit med om stenkastning. Nu ska de rädda liv precis som vilken annan dag som helst.
Attackerna som ambulanspersonal utsätts för är rent fördjävligt, och borde leda till hårda straff. Att filma olyckor istället för att flytta sig för ambulansen, visar sig inte heller vara ovanligt. Vad är det som händer, tänker jag. Har människor blivit spritt språngande galna? Ja, så måste det vara. Enligt en granskning som SVT Nyheter gjort frikänns nära hälften av de som åtalats för sabotage mot blåljusverksamhet. Skamligt.
Att göra: Besöka utställningen om van Gogh på Fyrishov.
Att äta: En färgglad sallad med gravad lax, färsk potatis och grönsaker.