Uppsala har oförtjänt dåligt rykte som sommarstad. Min kärlek till staden befästes med en handfull magiska somrar.
Jag anlände på hösten 2008 och inledningsvis avskydde jag staden. Stockholmskomplex, en groznygrå höst och tre miljarder kajor som hovrade över ett smått sovjetiskt Studentvägen. Mitt fokus under hösten var att hålla mitt första förhållande vid liv, men hon bodde i storstan och jag skyllde min taskigt tajmade flytt på att mitt första försök till tvåsamhet hastigt gick i kras innan julen nalkats. Jag misskötte studierna och återvände till Stockholm efter ett år.
När jag återvände hösten 2010 hade jag tagit mig ur Sturm und Drang-eran och såg Uppsala med nya ögon. Antropologi ömsom konststudier visade sig intressera mig och för första gången i mitt liv skötte jag studierna. När sommaren kom hoppade jag på Dinosauriernas tidsålder 7.5p. Jag gjorde det för kosingen men också för min faktiska kärlek till mesozoiska erans reptiler.
Vänner talade varnande om den spökstad som Uppsala förvandlas till på sommaren, men ödsligheten kan vara fin. Plötsligt kunde jag sparka upp svängdörrarna till Orvars eller Svantes pub och ensamt härska vid bardisk eller darttavla.
Jag tog mig tid att utforska omnejd, motionerade ut mot Berthåga och Hågadalen och förälskade mig i de Lundellskt öppna vidderna. Jag har däremot aldrig gillat Ulf Lundell.
Att göra:
Ta ett dopp vid någon av badbryggorna utmed Fyrisån. Att man inte kan bada i Uppsala är humbug.
Att läsa:
Skippa Den Unge Werthers lidanden och läs istället Huggormens tid av Sture Dahlström. Hedonism och anarki är nyttigt för själen.