När jag skriver detta har familjens hund hamnat på sjukhuset. Jag hoppas vid alla högre makter att han inte har en allvarlig sjukdom. Men oavsett är vi bestämda om att vi ska ge honom ett bra liv.
Han är endast elva månader. Tidigare när han stressade mig med alla dessa "måste-promenader" – så brukade jag klaga med glimten i ögat: "Å gud, 15 år till av detta!"
Men nyligen innan han hamnade på sjukhus höll jag hans lilla huvud och tittade in i hans ögon och sade: "Snälla gud, ge honom 15 år till."
Pandemi, krig, kravaller och inflation. Dessa fyller redan min hjärna med oro som jag försöker tränga bort. Inflationen är mest påtaglig, då man känner den direkt i plånboken som nyskild medelålders kvinna med tonåring och hund.
Men så kommer nu en ny oro. Hur blir det med vår lilla hund?
Medan jag kämpar med vardaglig logistik och problem, så får jag samtidigt kalla handen och en utskällning av familjen i hemlandet istället för stöd. Orsaken: min skilsmässa. Trots att mitt ex och jag fortfarande är bästisar och pratar med varandra varje dag, så har jag fått en stämpel som dålig kvinna och kristen av familjen (och säkert en del ultrareligiösa vänner). Jag blev till och med blockerad på Facebook av en nära släkting.
En sak som jag lärt mig av att vara i min sits just nu – är att ha mer empati för andra i samma sits.
Jag tittar runt omkring mig, och betraktar nu varje individ med extra omtanke. Många av oss går säkert omkring med last som bärs i tystnad. Ett snällt ord är ibland allt som behövs för att en person ska klara sin vardag.