Frukosten är en vattendelare. Lunchen skapar märkligt få känslor, middagen är globalt cementerad i sin självklarhet, men frukosten är ofta föremål för het debatt.
I ena ringhörnan har man det manstarka frukostfrälsta lägret. De klappar sig gärna på axeln över frukostens hälsoaspekter och deras iver är inte sällan i paritet med de mest passionerade pingstkyrkopredikanter. Ibland, när den tjocka grekiska yoghurten fortfarande geggar i gommen, kan man lätt få för sig att det talas tungomål från dessa vid frukostbordet.
Jag själv däremot sällar mig till den lilla utsatta gruppen frukostförnekare. Nej, det där lät illa. Jag tillhör antifrukostfronten (AFF). Min ideala frukost består av en kopp kaffe klockan elva. Men som småbarnsfar får jag finna mig i frukostbuffé som tävlar med Clarion varje morgon 06.50. Jag önskar jag finge leva i en värld där vi i AFF respekteras och inte tvångsmatas med müsli, smoothies och rostbröd innan varken hunger eller talförmåga börjat fungera. För mycket begärt? Förmodligen. Jag kan redan ana frukostpredikanterna slipa högafflarna i skenet av brinnande facklor.
Lunchen är måltidernas mellanbarn, faller mellan stolarna. Den har kanske en air av vardag över sig mer än de övriga.
Jag hade däremot trivts som Kleopatra i en caesarsallad om jag levat i romarriket. De åt (generellt) en liten bit bröd och frukt till frulle. Lunch innebar kanske lite mer bröd och, såklart, blyspetsat vin. Sen framåt 21-snåret dukades det fram för den monumentala matorgien.
Om frukost måste spisas:
Ta en skål med grekisk yoghurt, addera valnötter och ringla honung på toppen.