Jag har precis kommit tillbaka hem efter sportlovets aktiviteter. Jag, dottern och våra vänner var ute på spa i Nyköping, testade escape room på Boda Borg i Oxelösund, lekte för fullt på äventyrsbadet Kokpunkten i Västerås och njöt av en övernattning på Steam Hotel (som innebar middag, biljard, pingis, karaoke och cocktail på 18:e våningen).
Att komma tillbaka till verkligheten betyder att behöva bearbeta det skrämmande: Rysslands våldsamma invasion av systerlandet Ukraina. Folk oroar sig, och många preppar inför en eventuellt kris i Sverige, Sverige som inte varit med om krig på över hundra år! Nu är skyddsrum och vattendunkar plötsligt en fråga.
Hur förberedd är jag? Inte ett dugg! Det enda jag har är närheten till butikerna. Jag har bara muggar, inga vattendunkar! Jag har inte ens hunnit handla mat för de kommande dagarna, då jag precis har kommit tillbaka från semestern.
Jag sörjer för de civila människor som drabbas, och önskar att kriget slutar, så vi alla istället kan lägga energi och tid på att träffa våra vänner och släktingar och bara ha roligt efter den långa pandemin.
Men skulle kriget en dag sprida sig så har jag liten chans att klara mig, jag är liten och klen och inte så ung längre. Men jag är inte rädd. Med eller utan vattendunkar är jag emotionellt förberedd. Jag har uppväxt i svårigheter i Filippinerna. Krig, invasion och kolonisering är inget främmande för min generation.
Men min dotter då, som är van att leva i fria Sverige? Det är min oro.