Jag vaknade i morse och så var den dagen förstörd.
Det är inte mina ord, det är komikern Ronny Erikssons, från början av 90-talet. Jag trillade ner i kaninhålet och var tvungen att se fler av hans youtube-videor, kunde inte få nog. Denne svårmodige norrbottning gjorde ju mer än bara dra några underhållande (en del nu förlegade) vitsar om livet i allmänhet, Norrbotten i synnerhet. På sätt och vis förkroppsligade han också en hel filosofi, en som säger att livet inte är till för att njuta av, utan att utstå.
Missförstå mig rätt, det handlar inte om självdestruktivitet eller att välja att må dåligt. Snarare om ett sätt att hantera det mörker och den känsla av meningslöshet som vi ju trots allt alla måste utstå ibland. Frågan är hur man väljer att hantera det.
Man kan välja att distrahera sig från allt som känns tungt och deppigt, men det fungerar ju bara tillfälligt. Eller kan man vältra sig i det, men det gör ju ingen glad, allra minst en själv. Kanske är det bästa då att uppmärksamma mörkret. Att skämta om det, driva med det, när man ändå inte kan göra något åt det. Tackla intigheten med en gnutta ironi.
Den filosofin försöker jag leva efter. Försöker ja, för det är aldrig för sent att ge upp, som Ronny sa.
William Holmberg är reportern som i alla fall mår bättre i dag än i morgon.
Att lyssna på: Euskefeurats "jämna plågor"
Att äta:
Fattiga riddare
Blanda en smet på två ägg, två deciliter mjölk och en nypa salt. Ta lite gammalt vitt bröd ur skafferiet, doppa i smeten och vänd sedan i socker och kanel. Stek på i smör tills de är gyllenbruna.
Avnjutes helst med en slät kopp kaffe.