Tiden går fort. Nu är jag tillbaka från semestern!
Jag har fått epost och vykort från några av er, fina UNT-läsare. Jag är tacksam, men ber samtidigt om ursäkt då jag inte hunnit skriva tillbaka. Jag blev så deppig på grund av att Percy, min hund, dog. Jag blev till och med förd av ambulans till Danderyd sjukhus på grund av stark yrsel i kombination med hjärtklappning och astmaattack. Men provsvaren visade att jag är frisk!
Kuratorn säger att det är en panikattack. Så nu har jag regelbundna samtal med kuratorn, för att hjälpa mig på traven.
I skrivande stund, den 11 juli, mår jag någorlunda bra. Jag har inte gråtit på nästan en vecka.
Saknaden och sorgen över Percy är inte lika stark längre. Jag har lärt mig leva utan honom.
Ibland undrar jag om tanken på att skaffa en ny hund också har hjälpt. En valp finns just nu inom räckhåll. Jag funderar bara om jag verkligen orkar ta hand om en till.
Nyligen har jag också börjat ta bättre hand om mig själv. Ett tag slutade jag intressera för mig kläder och hudvård, jag slutade till och med borsta tänder och byta kläder! Och om jag bytte kläder så struntade jag i vad jag tog på mig. Jag var trött på mode, mina egna intressen, världen!
Depressionen smög in i livet i våras, och nådde sin höjd runt Percys död 20 maj. I slutet av juni började jag ta naturpromenader, och undrade om gladare dagar skulle komma igen.
Nu har den vackra dagen kommit.
En sak jag har lärt mig är att depressionen är som ett maraton, men den tar slut. Det gäller att hålla ut.