Höstdagjämningen är förbi sedan några veckor, och det blir bara mörkare och mörkare för var dag som går. För någon månad sedan skymtades fortfarande dagsljuset när jag cyklade hem efter ett kvällspass. Snart kommer lyktorna på min cykel behöva skära genom mörkret även när jag lämnar jobbet mitt på dagen.
Mörkret kan inte hjälpas, men min synlighet i trafiken vilar på mina axlar. Och ner över min rygg och bröst. Och är fäst runt min midja. I reflextyg. Men det allra finaste med min reflexväst måste ändå vara vad jag kallar "discoeffekten". Förra året investerade jag i en reflexväst med en batteridriven ledljusslinga. Vanligen lyser den med ett fast, rött sken – men känner man sig extra festlig kan den alltså blinka.
När temperaturen kryper nedåt åker dessutom de varmare plaggen fram – min skogsgröna dunjacka, och min guldgula mössa med spretig boll. Grön, lite stickig bas insnurrad i en färgrann ljusslinga, med en guldig topp, alltså. Låter det bekant? Det är inte för intet som jag brukar kalla vintern för den cyklande julgranens tid.
Linnéa Kalnins är reportern som gillar att synas i mörkret.
Att göra:
Dissa höstmörkret för biomörkret. Till exempel visas nya Bond-filmen på Filmstaden.
Att äta:
Det bästa med den mörka årstiden är julen, punkt slut. Därför tjuvstartar vi redan nu med vörtbröd och (jul)skinka. Säljer de inte vörtbröd än kan du baka ditt eget, eller köpa ett vanligt mörkt bröd och låtsas. Samma sak med skinkan – finns det inte julskinka än så toppar du med någon vanlig, men god, sort. Glöm inte senapen. Njut i skenet från tända (jule)ljus.