Klockan är fyra, den 17 maj 2022. Det har varit en tuff natt, framför allt för min hund med leukemi.
Jag hörde hur han flåsade hela natten. Jag låg på golvet, med mitt huvud intill honom. Hans flåsande följde mig i varenda dröm. I den sista drömmen var jag i en grotta och åkte ned för en rulltrappa. Ju längre ner jag åkte, desto mörkare blev det. Och så insåg jag att jag tappat bort min dotter.
Jag fick panik, skyndade mig för att leta efter henne i mörkret, och i ett hörn såg jag henne hukande, gråtande, blöt av svett och tårar. Du lämnade mig, grät hon. Hon var liten, fem eller sex år gammal. Och hennes ansikte såg ena stunden ut som hon, andra stunden som mig. Jag bar henne, men visste inte hur vi skulle hitta tillbaka.
Men hundens flåsande hörde jag, jag följde det ljudet... och vaknade...
Det har gått 17 dagar sedan hundens dödsdom. Han har varit pigg i två veckor med medicinering, men börjar nu bli svag igen.
Igår blev jag påmind om att ett beslut måste tas. Avlivning. När?
Han är som min egen bebis, jag vill vara med honom. Jag vill ta hand om honom. Men hur känns det att vara han? Vill han leva så här?
Hade jag varit i hans sits, och är dödsdömd – hur länge skulle jag orka lida?
Att göra:
Arrangera blommor i solnedgångsfärger. Trädgårdsmästaren Rebecca Malmsköld tipsar om dahliorna Totally tangerine, Sylvia och Happy single kiss med rosorna Aloha och Ghislaine de Feligonde. Men fingerborgsblomman Dalmatian Peach och gräset ekorrkorn.
Min hund skulle gilla dem. Han älskar blommor.