Jag har alltid tänkt att jag är en person som har lätt för mig att prata om hur jag känner. Men den senaste tiden har jag insett att jag burit omkring på tonvis av känslor och tankar för mig själv. Jag har känt att jag borde bita ihop, eftersom jag mår bättre för stunden av att trycka undan alla känslor och bara gå vidare. Men tillslut kommer allt ikapp och det gör sinnessjukt ont att släppa ut allt man burit på. Då gäller det att ha någon som kan hålla om en hårt, som lyssnar och som inte ger upp. Jag är lyckligt lottad som har det. En sambo som inte tror på mina undanflykter om att allt är bra. Som håller om mig när det behövs och som lyssnar. Det här blev kanske en väldigt oklar text, men ni där ute som mår dåligt ska veta att ni inte är ensamma om att känna att allt är piss ibland. Och jag hoppas att ni också har någon som lyssnar, ifrågasätter och bara finns nära när det behövs.
Att göra i dag:
1) Tv-serie. En ny säsong av Dead to me finns på Netflix att streama. Den är lite absurd, men helt klart sevärd.
2) Nörddagen. Nörda ner sig i något kan man alltid göra.
3) Trädgård. Det finns alltid något att göra i trädgården eller på balkongen.
Sparrispasta
4 port. 500 g sparris, 400 g pasta, 2,5 dl vispgrädde, 2 msk grönsaksfond, 2 msk dragon, 1 tsk svartpeppar, 2 dl kokvatten, från pastan, 2 dl parmesan, finriven, 1 citron, salt. Gör så här: Koka upp pastavatten. Skiva sparrisen. Koka pastan, addera sparris i slutet. Koka grädde, grönsaksfond, dragon och svartpeppar. Häll i 2 dl pastavattnen. Koka 3-4 min. Ha i parmesan och citronsaft. Blanda i pastan och servera.