Jag stammade, kunde inte prata ordentligt och hade svårt att minnas ord. Trauma och kronisk stress gjorde att min hippocampus krympte, den del av hjärnan som är involverad med minnet. Läkarens råd lät som ett dåligt skämt: "Tänk positivt."
Han menade dock allvar. För ju mer jag deppade, desto mer skulle hjärnan krympa. Den enda räddningen är positiva känslor.
Det var ingen lätt uppgift – men måste göras. Varje dag valde jag aktivt att söka glädje. Att börja uppskatta även de minsta, vardagliga sakerna.
Inom knappt ett halvt år hade en stor förändring skett, och jag slutade stamma. Jag började minnas ord igen. Hjärnan är elastisk. När man mår bra "växer" den till igen med nya celler.
Nu är hjärnan god nog för att jag ska kunna kommunicera på svenska, engelska och hemspråket.
Uppskattande vänner brukar säga att jag alltid lyser av glädje. Nu vet ni varför. Det är ett aktivt val.
När jag blir ledsen eller arg så gråter jag en stund eller säger hur jag känner. Sedan sätter jag på glad musik. Och dansar.
Livet är kort. Jag har inte råd att låta min hjärna krympa.
Att göra:
1) Tända ljus på Danmarks kyrka i Uppsala. Tacka universum för alla fina människor som underlättar livet.
2) Äta lunch utomhus på Linnés Hammarby.
3) Ta en promenad med en empatisk vän: någon som uppskattar dig, någon som du kan skratta med, någon som du kan berätta dina problem för, någon som du kan blotta dina känslor för. En riktig vän förstår och visar medkänsla.
Att äta:
Rosta några skivor bröd. Bred på majonnäs. Lägg ett sallatsblad, och sedan ett skivat kokt ägg på varje brödskiva. Toppa med skalade räkor.