Eventuellt betyder det att ingetdera jobbet nödvändigtvis är fysiskt, med nävarna i myllan, och som kommunalråd får han möjligen lite skit under naglarna vid något första spadtag. Erik Pelling tycks i alla fall ha ett jordnära förhållande till plan- och bygglag, bostadsplanering och trädplantering, biogasbilar. Just det, det smyger sig liksom in gröna saker i samtalet om kvarteret, gatan, politiken, folk.
Du pratar mycket i grönt, varför är du S-politiker?
– Jag är grön, men inom socialdemokratin. Många partier driver gröna frågor. Att jag valde Socialdemokraterna beror till en del på att det är ett stort parti och möjligheten att påverka samhället blir större än i ett mindre parti.
Han är alltså agronom "i botten" som man brukar säga. Men i botten är han Uppsalaunge, som föddes på Gotland visserligen, pappa kommer därifrån. Han är också den människa som togs till Nicaragua under ett och ett halvt år i barndomen, i början av åttiotalet. Hans föräldrar, läkare respektive bibliotekarie, for som biståndsarbetare dit.
– Jag brukar säga att jag nog aldrig skulle blivit politiker utan det året. Så liten jag var uppfattade jag problemen som fanns i samhället. Och så la jag grunden till spanskan, som jag fortsatte läsa i gymnasiet.
Spanskan vässades efter gymnasiet under ett år i Argentina. Han for dit som volontär i en människorättsorganisation, HIJOS (Hijos por la Identidad y la Justicia contra el Olvido y el Silencio, ungefär Barn för identitet och rättvisa mot glömskan och tystnaden), som arbetade för att barnen till dem som "försvunnit" under militärdiktaturen 1976–83 skulle få veta vad som hänt med deras föräldrar och anhöriga. Erik tog organisationen till Sverige, bland annat togs fallet med den försvunna 17-åriga argentinsk-svenska Dagmar Hagelin upp.
– Jag träffar kompisar från Argentina fortfarande, en ska jag träffa i London snart.
Spanskan har han nytta av i jobbet, Uppsala kommun får då och då besök från Spanien och Sydamerika. Han har många spansktalande vänner och avslöjar att han han gillar salsa, och att han gärna "sale a bailar" i trevligt sällskap och med rätt musik.
Han talar snabbt och precist, herr Pelling, och verkar helt impregnerad av sin vilja att se bra saker gjorda på rätt sätt i stan. Han har definitivt en bister sida, men när han ler skiner solen.
Han är ordförande i plan- och byggnämnden och talar sig varm för Uppsalas framtid.
– Allting börjar och slutar lokalt. Men vi åker ut i ibland och lär oss mer, till Freiburg, till exempel. Där kan den som bor nederst ha en stor trädgård, och man kan se väggar i stan som är gröna av växter – inte bara taken.
– Uppsala har en trädansvarig. Träden måste skötas om, bytas ut, planteras på rätt ställe, kanske hamlas. Vi måste lära oss igen. Trä är ett fantastiskt material, för övrigt, som vi ska använda mer i framtidens byggande.
Han har stort förtroende för kommunens tjänstemän, för all kunskap som finns, och vill att de ska få mer att säga till om även om det är politikerna, lekmännen, som måste fatta besluten. I synnerhet talar han om arkitekter.
– De bästa arkitekterna ska vilja jobba i Uppsala! Specialisterna på arkitektur och gestaltning ska vara med från början till slut: ha ekonomiskt ansvar, bestämma vad som ska stryka på foten när man måste få ner kostnader, i alla vägval – måste man dra ner på ebenholts ska arkitekten föreslå något annat. Som det är nu beställer vi, arkitekten presenterar en flashig skiss och sedan tar projektörer och andra över, mer eller mindre. Jag tror inte det blir billigare och inte blir det bättre. Man kan bygga billigt med kvalitet, det gjorde man på 40–50-talen. Och vi ska aldrig bygga bort slätten.