När vi träffas i Kungsträdgården i Stockholm blommar körsbärsträden för fullt.
En kort promenad bort ligger Dramaten där Linda Kulles far Jarl Kulle verkade i många år – och vars gärning tillhör de stora i den svenska teaterhistorien.
Skådespelandet finns i blodet.
– Men det har mest varit jobbigt. Det skapar så mycket förväntningar, säger Linda Kulle dagarna inför hennes födelsedag.
Vad hade din pappa tyckt om ditt yrkesval?
– Han gick bort när jag var 14 år, så han kände ju inte till mitt karriärval. Men han tyckte mycket om när jag spelade teater som barn och skrattade gott åt det. Verkligen.
Var det givet för dig att bli skådespelare?
– Jag spelade teater redan som barn och har sedan gått flera olika utbildningar. Men efter gymnasiet började jag förstå vad det skulle kosta att jobba med det här resten av livet, och vad man får offra med tanke på arbetstider och annat. Då kom jag fram till att om jag kunde hitta något annat att jobba med så vore det bra. Jag testade mig fram i olika branscher i några år. Men jag insåg rätt snabbt att jag saknade teatern för mycket och att jag inte mådde bra av att vara utan den.
För tillfället är Linda Kulle föräldraledig från Uppsala stadsteater, som hon har jobbat på sedan mer än sex år tillbaka och numera tillhör den fasta ensemblen.
Fast helt fri från teater är 35-årsjubilaren inte i sommar.
Framöver väntar – som vanligt – den sommarturnerande Kullehusteatern som Linda Kulle driver tillsammans med sin mamma Anne Kulle, som även hon är skådespelare.
Årets pjäs är ”Ett resande teatersällskap” av August Blanche, och är nog mest känd för den bredare publiken genom repliken ”Det ska fan vara teaterdirektör”.
Fem av föreställningarna sker hemma på Gregersboda gård, inklusive premiären 28 juni. Därefter väntar flera framträdanden under sommaren i Uppsala, Vaxholm, Stockholm och på flera orter i Roslagen.
Linda Kulle spelar inte någon roll i pjäsen själv, utan står för bearbetningen av originalmanuset från 1848.
– Vi firar 20 år i år med Kullehusteatern och då tyckte vi att det passade bra med den här pjäsen, eftersom vi är ett resande teatersällskap, säger Linda Kulle.
Den närmaste tiden kommer den nyblivna 35-åringen även att synas i filmen ”Den blomstertid nu kommer” som får premiär på landets biografer runt midsommar.
– Det är nog den första thriller- och katastroffilmen som har gjorts i Sverige med den storleken. Den handlar om att Stockholm utsätts för en attack.
– Jag har inte en så stor roll i filmen, men jag glad att jag är med i den här produktionen. För jag tycker att de (Crazy pictures) ställer intressanta frågor. Jag spelar en militär.
Skulle du vilja göra mer film?
– Ja det skulle jag. Men man måste ringa, ha möten och tjata och för att få in en fot. Och det där är jag himla dålig på.
Ett annat projekt i sommar är att lära sig paddle board. Det vill säga att paddla ståendes på en sorts surfbräda till sjöss.
– Jag är säker på att jag kommer att älska det. Jag blir ganska rastlös av meditation så jag tror att det här är den perfekta medelvägen eftersom naturen är det bästa jag vet.
Hur kom du på det här?
– Jag tror att det var när jag såg Stina Wollter stå på en på paddle board på en Instagram-bild, och då kände jag direkt att en sådan vill jag också ha.
Och det är inte bara att hålla sig uppe på brädan som väcker bekymmer.
– Där vi bor på sommaren (i Gregersboda) går ju Ålandsbåtar och kryssningsfartyg förbi i farleden, så jag vet inte hur jag ska tackla svallvågorna från dem, men det blir en utmaning. Och jag vill ha en ny utmaning.
Hur känns det annars att fylla 35 år?
– Det känns bra. Jag tänker att jag förtjänar att få fylla 35 år, och med det menar jag att jag tycker att det här hänt så mycket i livet att något annat vore konstigt än att fylla 35.