Efter åren på Expressen är Nina Lekander nu frilansjournalist. Samtidigt som hon jagar nya uppdrag brottas hon med en roman om äldre pars sexliv i klimakteriets skugga.
– Jag känner mig lite splittrad. Jag blir nog aldrig klar på grund av alla putslustigheter och nya idéer som väller in, säger hon i telefon från sin stökiga tvåa i Berlin.
– Golvet är fullt av damm, papper och böcker. Det blir alltid för mycket av allt när man är en samlartyp som jag. Jag är intresserad av städning på ett teoretiskt plan, men är dålig på det i realiteten.
Och när sommarvärmen äntligen infinner sig även i hennes illa isolerade hus på Öland så flyttar hon dit.
– Jag älskar den öländska landsbygden, den är så vänlig och snäll! Både Berlin och Öland är billigare och mindre stressiga än otäcka Stockholm som jag är färdig med.
Med i flyttlasset är självklart även hennes häst, som hon skaffade med ärvda pengar för elva år sedan.
– Hästar är både motionsredskap och terapeuter. Hästen håller i gång många muskelgrupper och särskilt mitt gamla bäcken. Samtidigt måste jag vara helt närvarande, eftersom jag för det mesta rider utan hjälm. Det blir ett slags samtal med hästen.
Denna speciella relation till hästar manifesteras av titeln på hennes senaste roman från 2012: “Hästar, män och andra djur”.
Relationen till hästen och till sonen var en tröst mitt i klimakteriet, bortglömd och osynlig utan partner.
– Jag kände att jag var färdig med män.
Tre–fyra timmar på dansgolvet den 21 februari 2012 med en dittills främmande man förändrade allt. Hon drabbades av en störtförälskelse.
– Jag dansade med någon som tyckte att jag var sexig. Någon som var sexig och den roligaste människa jag någonsin träffat. Det var ett mirakel för mig! Det säger att allt är möjligt om man ger sig hän, även om man känt sig förfallen och tjock.
Hur länge förblev ni störtförälskade?
– Ett år för min man, två år för mig. Nu hånglar vi inte på bussar längre.
Som person anser hon sig vara mer impulsiv än orädd.
– Jag slår tillbaka av reflex. Nackdelen är att jag kan vara okänslig och såra folk. Det kan ge onödiga gräl på fyllan. Som liten sa mamma ofta till mig att inte vara så obehärskad; jag brukade smälla i dörren och hade vredesutbrott. Gamla kvinnor ska hålla kroppen lugn och tycka att män är farliga och fula. Jag tycker verkligen inte det!
Drömmen var att bli konstnär, författare eller skådespelare. Ingetdera tyckte medelklasspappan om. Mittenbarnet skulle ha ett riktigt yrke – helst läkare eller ingenjör, till nöds journalist.
Hon blev journalist och författare. Som 31-åring debuterade hon med sin rosade nyfeministiska roman “Mun mot mun”.
– Det var väldigt viktigt för mig att skriva den boken. Jag var ung och arg och fick uppmuntran av huvudsakligen snälla män. Att skriva är ett egocentriskt nöje, det är en fröjd att formulera sig med språket, säger Nina Lekander. (TT)