Få saker förstör hans goda humör - utöver när skogsbränder och nyfikna olycksfilmare kommer på tal.
– Allvarligt förstår jag inte hur de här personerna tänker, om de tänker över huvud taget, när de tränger sig ända in i ambulansen för att fota och sedan lägger ut olycksoffren på Facebook.
För en gång skull är Ulf Fisher allvarlig, till och med djupt allvarlig. Han är annars känd som en ” … ständigt glad och trevlig prick”, enligt grannen i husvagnen bredvid.
– Jag och frugan Ninnie bor här på campingen sedan nio år. Varje sommar. Sedan blir det Spanien när höstrusket kommer.
Ulf Fisher är med sin hårsvans och mustasch en välkänd enköpingsbo. Nu vid strax 70 är det precis tio år sedan han hängde upp jobboverallen för gott.
– Rätt länge visste man inte om man var brandman eller ambulansförare när passet skulle börja. Jag gillade omväxlingen, men när landstinget tog över ambulansverksamheten var det slut på de dubbla rollerna. För min del blev det ambulansen på heltid. Litet nytta har man väl gjort.
För sex år sedan, när också hustru Ninnie nådde pensionsåldern, var det dags att säga upp lägenheten i Enköping för ett annat upplägg på livet. Ulf tycker inte att det var ett dramatiskt beslut. Tvärtom snarare:
– Efter alla åren sommartid på Bredsand visste vi att det här passade oss. Ordet ”hemma” är nu antingen husvagnen eller husbilen. Inget annat.
Husvagnen står året runt på Bredsands camping strax utanför Enköping, och övervintrar ensam till dess ”flyttfåglarna” återvänder med våren:
– Vinterhalvåret är vi med husbilen i Torre del Mar, tre mil norr om Malaga. Därifrån rullar vi norrut till Enköping i mars-april. På så sätt har vi sommar året runt. Eller bra nära.
Ulf är från västmanländska Heby, och har ett jobbmässigt förflutet som mentalsjukvårdare på Salberga i Sala. 1980 ville Ulf pröva på något nytt, vilket det också blev efter avklarade inträdeskrav som brandman vid räddningstjänsten i Solna-Sundbyberg.
– Snart kände jag att pendlingen till och från Heby var väl tuff. Jag sökte jobb vid räddningstjänsten i Enköping och flyttade hit med familjen. En jäkligt bra tid. Inte så konstigt att det ibland känns tomt utan alla de arbetskamrater, som man jobbade så nära, så nära.
Nu när det rasar skogsbränder i när och fjärran går tanken till kollegorna:
– Tungt, svårt, farligt och svettigt. När man vet vilket elände bränderna handlar om, är det inte konstigt att man reagerar litet extra när folk är vårdslösa med engångsgrillar direkt på marken eller med gnistrande kolgrillar. Då är det svårt att vara tyst.
Att den annars ständigt leende Ulf verkligen kan säga till på skarpen märks tydligt när samtalet återkommer till det som han, nu med rynkor i pannan, beskriver som ett gissel:
– Att det ens ska behöva diskuteras fotoförbud på en olycksplats kan jag över huvud taget inte förstå. Förstår inte heller vad som hänt med människors nyfikenhet. På min tid räckte det att be åskådarna ta några steg bakåt, eller i värsta fall greppa mikrofonen och höja rösten via högtalaren på ambulansens tak.
Fördelarna, friheten med att bo i husvagn eller husbil kan en ständigt häckklippande och målande villaägare förstå – men några nackdelar måste det väl ändå vara? Att Ulf är odelat entusiastisk förstår vi – men vad säger hustru Ninnie?
– Kommer bara på fler fördelar. Du samlar inte på dig så många saker, och tröttnar man på grannarna är det bara att flytta. Men – än så länge har det inte hänt.