Vägen till arbetsrummet i Villberga Prästgård har varit allt annat än spikrak. Mikael Arnqvist funderade på att bli reseguide, skådespelare, pastor ... eller präst i Svenska kyrkan, som han faktiskt blev till slut efter några vändor i den frikyrkliga sfären.
Dessutom är Arnqvist en tidigare kyrkoherde som har tagit steget ”nedåt” på karriärstegen och nu åter arbetar som komminister.
– Det valet har att göra med varför jag blev präst; mötet med människan, att få vara ordets förkunnare.
Förklaringen fortsätter efter en konstpaus:
– Jag var kyrkoherde fram till hösten 2017 i Norra Hagunda, också det i Uppsala stift. En fin församling, men en organisation utan kyrkogårdsförvaltning.
– Som församlingens kyrkoherde hade jag också hand om kyrkans fastigheter, vilket tog ytterligare tid och energi från det pastorala arbetet. Det var ett problem för mig som inte har utbildning inom någon av dessa verksamheter.
I dag är Mikael Arnqvist arbetsledande komminister i Villberga församling.
– I Enköpings pastorat, dit Villberga hör, finns både kyrkogårdsförvaltning och alla behövliga stödfunktioner.
Mikaels arbetslag har hand om sex kyrkor.
– Jag brukar räkna upp kyrkorna i ordning från uppsalahållet, där jag bor. Alltså Husby-Sjutolft, Härkeberga, Litslena, Villberga, Löt och Hacksta.
Kyrkoherde Anders Grape har sitt säte i Enköping. Arbetsledande Mikael Arnqvist har enbart en präst vid sin sida i Villberga församling, komminister Kerstin Ståhlbrand.
– Kan låta litet, men det fungerar bra. Arbetslaget består verkligen inte enbart av oss präster. Nej, den stora utmaningen i att ha sex kyrkor ligger på andra plan.
– Kyrkorna är långt mer än byggnader. Vi kan inte enbart summera antalet kyrkor, benämna dem Villberga församling och tro att det är bra så. Varje kyrka måste få ha sin särart inom gemenskapen, låt oss kalla det sin egen kultur.
Mikael Arnqvist lyfter fram församlingsrådets betydelse:
– Församlingsrådet består av engagerade folkvalda som bland mycket annat står för den särart och lokala förankring jag talar om. Varje kyrka ska tillåtas vara unik.
Prästvigningen skedde 2002, men vägen dit var lång. Redan 1987 började Mikael Arnqvist studera på Bibelskolan vid Johannelunds Teologiska Högskola i Uppsala med målet att bli pastor inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen, EFS.
– Jag hann inte studera så länge till predikant, innan jag förstod att jag borde ta steget över till Svenska kyrkan. Det blev ytterligare några studieår, men jag kände att det hela var rätt för mig.
Mikael Arnqvist talar mycket om öppenhet och tolerans; att han upplever Svenska kyrkan som tillåtande inför människors olikheter.
– Men för mig var också den liturgiska biten viktig när jag tog beslutet att bli präst. Liturgin gestaltar förkunnelsen. I de traditionsbevarande ceremonierna finns en otrolig styrka och rikedom.
En sista fråga, vad gör Mikael Arnqvist om, låt oss säga, fem år?
– Livet har alltid sina svängningar. Men om allt känns bra för mig och församlingen, kan jag mycket väl vara kvar i Villberga även längre tid än så.
Efter en kort paus:
– För mig är förkunnelsen, mötet med människorna, det viktigaste. Inte var, när och hur.