I en liten motorbåt anlände Ahto Uisk, hans bror, mamma, pappa och sju ”skogsbröder” till Stockholm 1944. ”Skogsbröder” var det en motståndsrörelse som kämpade mot den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna kallade sig. Än i dag drömmer Ahto Uisk om färden över Östersjön.
– Jag har vissa minnesbilder från mina få år i Estland. Men det starkaste är just flykten. Jag insåg redan som sexåring att det vi gjorde var något farligt. Min far blev tillfrågad om vi ville fly till Sverige då skogsbröderna behövde någon som kunde navigera, vilket pappa kunde.
Ahto Uisk minns att mottagandet i Sverige var bra. Det fanns mat och filtar till de som behövde och människorna var snälla och omtänksamma. Väl i Sverige flyttade familjen runt mycket, något som Ahto Uisk tyckte var jobbigt då han fick börja på flera olika skolor och då försöka att hitta nya vänner.
– Vi skulle inte bo vid havet då det fick min far att tänka tillbaka på sin tid i Estland där han var kustbonde och ägnade sig åt både jordbruk och fiske. Även lantbruksjobb var jobbigt för honom då det påminde honom om den gård han förlorat.
Till sist ledde vägarna till Uppsala där Ahto Uisk utbildade sig till lärare. Han var lärarvikarie ett tag innan han fick ett sommarjobb på den syndikalistiska tidningen Arbetaren 1966. Där upptäckte han att det var journalistik han ville jobba med i framtiden. Och efter bara två år var han chefredaktör för tidningen.
– Det var en tid då många tidningar gick i graven. Min stora uppgift var att hålla Arbetaren vid liv, vilket jag och mina medarbetare lyckades med.
Han är tacksam för presstödet då han anser att det hjälpte tidningen att överleva. Under de sista åren på tidningen klev han ner från chefredaktörsrollen och blev i stället kulturredaktör.
– Jag har aldrig ångrat mitt val att bli journalist, eller chefredaktör. Men till slut kände jag att det blev för mycket frågor gällande tidningens ekonomi eller personal. Jag ville ju skriva och det fick jag återvända till när jag blev kulturredaktör.
På grund av tidningens ställning i politiska frågor och hans ledarskrivande som chefredaktör har Ahto Uisk alltid haft politiken i sin vardag. Men han har aldrig sett sig själv brinna för den. Det viktiga för honom är att Sverige är en välfärdsstat.
– Partipolitik har aldrig riktigt varit ett stort intresse. Men den demokratiska processen och hur Sverige, eller världen för den delen, styrs i helhet är något som intresserar mig. I dag kan jag tycka att svensk politik är full med kompromisser mellan partierna, vilket jag tycker är lustigt. Och väldigt svenskt.
Till slut var det tid att lämna Arbetaren och yrkeslivet bakom sig. Men skrivandet kunde inte Ahto Uisk överge. Efter pensioneringen skrev han memoarboken ”Med Arbetaren”. I dagsläget är han också i slutfasen på sin bok ”Ryssar på flykt”.
– Att skriva böcker har gjort övergången till pensionärslivet enklare. Utan skrivandet skulle jag blivit sjuk, skriva är det bästa jag vet.
Något annat som ända från ungdomstiden har hållit honom sysselsatt är bridge, både att skriva om det och spela det. Han skrev länge bridgekrönikor i UNT. Spelet har gett honom mycket glädje då han har fått nya vänner genom det. Men det bästa spelsällskapet är hans fru Ylva.
– Vi spelar det tillsammans då man är två i ett bridgepar, hon är en bättre spelare än jag. Men vi håller sams ändå, skrattar Ahto Uisk.