– Jag och min man får fortsätta livet ut med våra kuddar och våra veteranbildelar. Så övergången till pensionsåldern blir inte så tydlig för oss, säger Kajsa Ullman.
Den anställning hon har kvar är som lärare i färg och form på en yrkesutbildning i Enköping för trädgårdsmästare. Men det är bara åtta dagar om året. Resten av tiden ägnar hon åt sitt eget konstnärskap, i Uppsala och i Burs på södra Gotland.
Hon säger att en trasig rygg har hindrat henne från att jobba fullt ut de senaste åren, men tycker det är roligt att ha kvar arbetet som bildlärare. Men inte heller innan ryggen ställde till det jobbade hon heltid som lärare utan har alltid delat sin tid mellan läraryrket och konstnärskapet.
Tidigare har hon jobbat på landskapsarkitektutbildningen vid SLU. Och att jobba med en trädgårdsmästarutbildning är inte så långsökt som man kan tro för en bildlärare.
– Landskapsarkitekterna ska ju formge mycket mer än att bara plantera växter. Men också trädgårdsmästarna kan behöva göra skisser, säger hon.
För egen del målar hon en del, men jobbar mest med textil.
– De här kuddarna har jag gjort, säger hon, och visar några kuddar med hund- och fågelmotiv som ligger i soffan.
På Gotland har hon både verkstad, butik och galleri. Och där kan hon också visa en del målningar hon gjort. Men här i Uppsala, där hon är med i konsthantverkskooperativet Öster om ån, är det främst textilverken som syns.
– På Öster om ån får man en hyllsektion. Och det måste vara saker som inte tar så stor plats.
Hon är med i Konstnärsklubben i Uppsala, men säger att hon är en passiv medlem. Konstnärsklimatet i Uppsala beskriver hon som lite komplicerat. Närheten till Stockholm kan vara försvårande.
– Det är lite för stort, så att de lokala konstnärerna inte syns. På vischan, eller i en liten stad, blir det en händelse när man gör något. Här blir det inte det, säger hon.
På Gotland är det en annan konstnärsscen, på gott och ont.
– Konkurrensen är hårdare där. Det finns konsthantverkare i varje buske. Men å andra sidan är det det som drar folk.
Men sommarperioden har blivit intensivare än tidigare.
– Jag kan lida med gotlänningarna för det. De fina gårdarna kostar skjortan i dag. Och det finns inte en öbo som har råd med dem. Det är rika fastlandsfamiljer som köper upp dem och är där tre veckor om året.
Hon beskriver Gotland som ett andra hem. Och det gör att hon trivs lika mycket där som i lägenheten i Uppsala
– Jag är ingen resande person, jag vill alltid vara hemma.
Huset i Burs skaffade familjen i slutet av 90-talet efter att ha hänförts av ön under en resa dit.
– Jag drömde om en gammal fin gård, som det finns många av på Gotland. Men det blev ett eternitpalats. Ett stort hus med en lada. Och fördelen med det är att det inte är lika mycket jobb med underhållet, säger hon med ett leende.
Oviljan att resa bort gör också att hon inte så ofta träffar två av barnbarnen, som nu bor i San José i Kalifornien, där hennes son jobbar på Apple med att utveckla den svenska delen av röststyrningssystemet Siri.
– Jädrans vad jag längtar efter dem. Jag skulle bli teleporterad dit. Jag avskyr att sitta instängd så länge på ett flygplan. Vi har Facetime för att hålla kontakten, men det blir mest på helgerna. Det är svårt med tidsskillnaden. Då är jag glad att jag träffar åtminstone de andra två barnbarnen, som bor i Stockholm, oftare.