– Pension är alldeles för tidigt! Jag tycker inte att jag jobbat på riktigt utan bara haft roligt. Dessutom har jag mycket kvar att lära, säger han och låter väldigt övertygande.
Vi träffas i studion i Bild, Film & Designhuset på Övre Slottsgatan 6, en inbjudande kreativ historisk miljö där även formgivare och andra kreatörer hyr in sig i gårdshuset.
– Att ha en stor studio är viktigt, understryker Stewen medan han visar runt i huset. I ett rum finns ett stort, svartvitt porträtt av en äldre man, en italiensk vinodlare som han träffade i samband med ett reportage åt Gambro (han reste runt i världen och fotograferade och intervjuade dialyspatienter som ligger i dialys varannan dag.
– Vinbonden bjöd på surt vin och sa att han faktiskt hade ett bättre liv än de flesta. Hans “varannandagsliv” gjorde att han uppskattade livet mer än andra. Så är det nog. Först när saker och ting reduceras förstår vi att uppskatta dem.
Stewens far var bombflygare i Royal Air Force. Hans Lancaster fick stora skador efter att beskjutits över Hamburg och tvingades nödlanda i Skåne. Efter kriget återvände han till Sverige, och i Halmstad fick han jobb som engelskalärare hos ABF.
– Suget efter att lära sig engelska var stort, för tyskan var ju inte längre så gångbar.
På skolbänken längst fram satt trävaruhandlardottern Birgit Eskilsson, Stewens mamma. 1952 föddes Stewen och familjen emigrerade till USA, hans pappa jobbade med press/media på olika bilföretag. De flyttade från kust till kust i fem år, men sedan återvände Stewen och hans mamma till Sverige, föräldrarna separerade och Stewen växte upp i Halmstad där hans mormor bodde.
Han har alltid tyckt om att teckna och måla, och planerade i tidig ålder att jobba med reklam, design, formgivning. Men när han var 13 år fick han en gammal tvåögd Rolleiflex, blev helt hänförd av fotografering och bilder, och hans framtid förändrades.
– Jag låste in mig på toaletten hemma, som gjordes om till mörkrumframkallade långt in på nätterna film och bilder som jag sköljde i badkaret.
1971 mötte han Lillemor och ett par år senare flyttade de till Uppsala för att plugga – men Stewen var fast i fotograferandet.
– Jag hade aldrig varit i Uppsala. Det första jag såg i stan var Bror Hjorths Näcken-staty med en vital del målad i orange färg. Då tänkte jag: ”Det här verkar ju vara en kul stad, en kulturstad!”
Efter en tid på Kantorn fick han tag på en orenoverad 1800-talslägenhet på Storgatan. I sovrummet byggdes den första studion, och 1977 startades Stewen Q Fotograf AB. Han fick kontakt med Bonniers och blev förlagets författarfotograf i över tio år. Hela den svenska parnassen har han fångat på bild. Under de 40 åren har han jobbat med allt från stora internationella börsbolag till mängder av lokala företag med bild och film. Han har plåtat otaliga makthavare och näringslivstoppar. Efter Bonniers följde bland annat Pharmacia, Procordia, Atlas Copco, SAS, Industrivärden, och en mängd biotechföretag med uppdrag över hela världen.
För tio år sedan startade han magasinet Biz&Art (på kulturnatten kommer ett fett jubileumsnummer). Iden växte fram under 2006 då företaget enbart jobbade med reklam.
– Vi kände att det fanns för lite kulturhjärta i vår verksamhet, säger Stewen som fascineras av mixen kultur/kommunikation/affärsliv. Namnet Biz&Art och magasinets innehåll fokuserar just på entreprenörskap med kultur som drivkraft.
– Kulturen ger affärslivet inspiration. Det är bisarrt att tro att det är tvärtom.
Annars njuter Stewen av att få ha barnbarnet Morris med familj tillfälligt boende i sitt hem, och ställer en sista retorisk fråga:
– När hände det att vi i olika generationer inte skulle bo tillsammans längre? Jag kommer att sakna dem när deras hus står färdigt.