Lägenheten i Skarpnäck är så långt ifrån en annons på Hemnet man kan komma. Rummen är fyllda av Louise Tillbergs konstverk. Vissa målningar är gjorda direkt på väggen. En stor bild i trappen upp till övervåningen föreställer maken Stephan Karlsén som clown.
Louise Tillberg säger att hon gillar att sätta lite guldkant på tillvaron. Vanliga tråkiga vardagar kan ibland behöva ett glas champagne – eller en stor skål med jordgubbar fastän det är början av april och snålblåsten viner runt knuten.
– Det säger nog lite om hur jag är, skrattar hon, men tillägger att det inte handlar om pengar.
– Konstnärskapet är oförenligt med att tänka taktiskt, att tjäna si eller så mycket. Men någonstans har vi ändå fått ihop tillvaron.
Louise Tillberg är fortfarande verksam som konstnär. Målar gör hon nästan varje dag. Oftast hamnar tavlorna i förrådet som numera är knökfullt. På senare år har hon också börjat skriva mer. En stor inspirationskälla är schimpansen Ola som i slutet av 1980-talet bodde två år hos familjen i samband med att han medverkade i en föreställning på Stadsteatern i Stockholm.
Louise Tillberg minns tiden som mycket omvälvande.
– Han var ju väldigt nyfiken av sig och ville kolla på allt. Men om vi var ute släppte han inte mig för en sekund utan höll hela tiden ett stadigt grepp i min kjol, berättar hon.
Olas direkthet, nyfikenhet, värme och ömhet har hon beskrivit och visat i en mängd målningar, skulpturer, tv-program och åtta barnböcker.
Bland allmänheten blev Ola en riktig kändis. Intresset för honom fortsatte sedan han flyttat tillbaka till Ölands djurpark. När han 1995 under oklara omständigheter såldes till en djurpark i Thailand och sattes i en bur på fjorton kvadratmeter fanns människor över hela världen som engagerade sig i hans öde.
Nu har det gått många år sedan det kom ett livstecknen från Sveriges charmigaste teaterapa. Den första februari i år fyllde han trettio år. I samband med födelsedagen släppte Louise Tillberg boken ”Schimpansen Ola! Vem bryr sig om en apa?” som handlar om honom, om deras relation men också om många djurparkers mörka baksida.
– Jag tänker ofta på honom och har gråtit mycket. Vi vet ju inte om han lever än. Men hoppet lever fortfarande kvar. Sista kapitlet är ännu inte skrivet.
Så här i efterhand vet hon att det var fel att låta en apa bo hemma hos människor. Skulle hon få frågan i dag skulle hon definitivt tacka nej. Samtidigt ångrar hon inte en sekund.
– När man blickar tillbaka i livet är det sällan som man haft direkta val, utan man har ju bara hamnat i något.
På sätt och vis var det också en tillfällighet att Louise Tillberg hamnade i centrum av en annan världsnyhet. Med sin självbiografiska bok ”Den jag ser på älskar jag” som kom 2010 försökte hon bringa klarhet i vem som var hennes farfar, och om Ingmar Bergman var hennes farbror. Det resulterade i en rad analyser av Ingmar Bergmans DNA, men gav inte några hundraprocentiga svar.
– Om vi är släkt eller inte spelar egentligen ingen roll. Men det vore det kul att få veta om det verkligen är så att Ingmar och pappa var bröder, det som jag fått höra ända sedan jag var liten. Fortfarande vet jag inte vem min farfar var, och det var det jag från början ville veta.
– Jag är orädd och kanske lite dum, haha. Men det här är inga historier som jag har skapat själv. Det är något jag har upplevt. Mina barn skulle nog säga att jag är ganska envis, det är en styrka också. Jag genomför saker.
Vad händer i framtiden?
– Jag fortsätter som förut med att måla och skriva. Nu håller jag på med en bok jag kallar ”Fragment” som är korta avskalade tankar och meningar. Det är väldigt roligt. Sedan vill jag göra en utställning om bara Ola. Visa upp alla filmer och skulpturer och historier om honom. Gärna på Liljevalchs. Drömmar måste man ju ha. (TT)