Erik Gandini fångas på en telefonlina från Sardinien. Där har hans italienska familj sitt semesterparadis sedan många år och Erik för traditionen vidare till sina tre barn. Där umgås man med släkt och vänner. Barnen hänger med sina kusiner, man äter ihop och ägnar sig åt surfing och andra sporter som hör ölivet till.
Med andra ord en tillvaro helt olik den han beskriver i dokumentären ”The Swedish Theory of Love”, som hade premiär 2016. Den tar avstamp i en politisk 1970-talsvision om ett samhälle där alla ska vara oberoende och självständiga individer. Och den beskriver resultatet – Sverige i dag – som världens ensammaste land, där folk lever bakom stängda dörrar och gamla dör obemärkt.
Den ger en något skruvad Sverigebild, och det är också meningen säger Erik Gandini. Han ser dokumentärgenren som en konstform, där filmaren uttrycker en känsla eller en fantasi på sitt högst personliga, poetiska vis. Det är inte undersökande journalistik han vill ägna sig åt.
– ”Swedish theory” beskriver en emotionell upplevelse. Jag skulle inte bo i Sverige om det var så hemskt som det framställs i filmen. Den är en projektion av framtiden, av att ställa sig frågan: ”What if?” Vad är skräckföljden av ett liv i besatthet av att vara en oberoende individ?
Han skrattar gott när han berättar om reaktioner på filmen, som från de unga tjejerna i en Stockholmsförort, som blev uppriktigt bekymrade över människoödena och undrade vad de kunde göra för att hjälpa dessa stackars svenskar att bryta sin sociala isolering.
En uppfriskande fråga, tycker Erik Gandini, också för att bilden av Sverige både hemma och utomlands går ut på att Sverige är världens modernaste och bästa land. En föreställning som kan ge personer födda i andra kulturer känslan av att deras erfarenheter och traditioner inte är värda någonting.
Den kulturkrocken har Erik Gandini själv erfarenhet av i mötet med Sverige. Som son till en svensk mamma och en italiensk pappa växte han upp i Bergamo nära Milano och flyttade till Sverige först som ung vuxen, för att studera dokumentärfilm på folkhögskolan på Biskops-Arnö. Han tampades länge med frågan om vad han egentligen var – svensk eller italiensk. Numera känns det inte längre som ett val han måste göra.
– Jag har två länder, så är det. Och jag är hundra procent svensk och hundra procent italienare och på det sättet är jag tvåhundra procent. Det är ett plus och inte ett minus, så känner jag.
Hans senaste arbetsidé handlar om mångkultur och kosmopolitism, som han alltså ser stora fördelar med. Samtidigt har han för första gången i livet en arbetssituation som inte kräver hans totala besatthet dygnet runt för att ett projekt ska kunna ros i land.
– När man är så totaliserad av ett projekt, inte bara av lust utan också av en massa ansvar för budget och annat, så blir man också en enkelspårig person. Och ens barn tycker att du är tråkig att vara med för du är frånvarande även när du är närvarande.
Som professor vid Stockholms dramatiska högskola kan Erik Gandini i stället kosta på sig att logga ut på semestern. Och när han kommer hem från jobbet kan han vara en ledig och lekfull pappa och bejaka sin barnsliga, humoristiska sida. Relationer kommer före arbete, numera, och det är en inställning han finner stöd för i Italien, där yrkesidentiteten inte tar lika stor plats i umgänget.
– I Italien frågar inte folk: ”Vad jobbar du med?”.
Statusjakten på en välfylld almanacka vill han inte vara del av. Barnsligheten har inte heller blivit mindre med åldern – tvärtom.
– Min lekfulla sida är jag väldigt mån om att behålla. Vill man ha humor och skratt och förmågan att se saker med en barnslig blick, då krävs det att man inte är en ”multitaskande”, stressad person. Då måste man vara mån om en inte alltför upptagen tillvaro. (TT)