Cecilia Nilsson stod på scen redan som elvaåring, på självaste Dramaten. Pjäsen hette ”Woyzeck” och det var för nästan 50 år sedan.
– Ja, ja, klart jag minns det. Jag blev väldigt väl behandlad och upplevde mig som värdefull – som en vuxen. Det var en häftig känsla.
Det kom fler uppdrag, tv och Stadsteatern i Stockholm. Med två äldre systrar – 6 respektive 12 år äldre – som båda var skådespelare var hon inte ensam om dragningen till att framträda.
– Som minstingen ville jag fort vara i kapp mina systrar, jag hade bråttom. Snabbt till scenskolan och snabbt gifta mig och få barn, pang bom. Jag hade också, likt en vallhund, en längtan att få alla i familjen att hålla sams. Det fanns ju många starka viljor. Nu har jag gett upp det lite och insett att jag inte är så bra på det. Jag har också behov av att göra egna grejer.
Som barn var hon “väldigt blyg”, berättar hon.
– Jag var känslig och lite rädd för folk. Jag upplevde mig som liten och identifierade mig starkt med boken “Det osynliga barnet” av Tove Jansson. Teatern hjälpte mig faktiskt att komma över blygheten.
Även tre år med familjen i sudanesiska staden Khartoum, där pappa arbetade åt FN som statistiker, gjorde sitt till.
– Jag gick i amerikansk skola, tillägnade mig engelska och fick ställa mig upp, prata och ta plats. Blygheten växte bort.
Samtidigt som hon ville komma i kapp sina systrar och också utbilda sig på scenskolan stretade föräldrarna emot. De hade redan två skådespelare i familjen.
– Men jag trotsade dem, säger Cecilia.
Tids nog upptäckte hon dock att tillvaron för en vuxen skådespelare skiljer sig avsevärt från barnskådespelarens: starka prestationskrav, svår arbetsmarknad och – perioder av arbetslöshet. Det upplevde hon som 36-åring och nybliven mamma.
– Jag blev panikslagen, jag hade ett barn, jag måste försörja min son!
Då inledde hon sin omskolning till bibliotekarie. Efter ett par år fick hon ändå ett jobb på teater när Lars Norén satte upp pjäsen ”Personkrets 3:1”.
– Det kändes fantastiskt! Men det var inte helt fel att ta det där utbildningsåret. Jag insåg att det finns en annan värld utanför teatern och blev mycket lugnare. Mitt karriärtänkande försvann och jag uppskattade mitt yrke mycket mer.
Fortsättningen blev en lång och mångsidig karriär med medverkan i såväl pjäser som filmer. För fem år sedan förärades hon med en Guldbagge i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin rolltolkning i ”Simon och ekarna”.
– Det betydde jättemycket för mig, blev ett stort erkännande. När jag ser baggen blir jag påmind om det och blir så glad.
Livet utanför jobbet innehåller jogging på sommaren och yoga på vintern, yrket ställer höga krav på rörlighet. Och hon umgås gärna mycket med sina vänner.
– Det viktigaste i livet är relationer till människor, det är egentligen det enda som finns på riktigt, säger Cecilia Nilsson. (TT)