De tomma skalen från småfåglarnas vinterföda ligger i en driva på marken under fågelbordet. Krokusen lyser gul vid husets ena gavel. Elisabeth Lette har tid att ta in upplevelserna den här våren. Det är hennes första vår utan en häst att sköta. Hon har haft sammanlagt trettio stycken sedan hon var i tjugoårsåldern, nu fyller hon 75 år. Vid midsommar förra året gjorde hon sig av med den sista, en skimmel som hette B-Day. Han fick problem med hoven och var 19 år så han fick sluta sina dagar. Sedan dess har livet förändrats. Hon lutar sig fram över det ljusa köksbordet och säger nästan lite viskande:
– Lite tråkigt är det, jag gör ju inget. Det är en stor skillnad när man som jag är van vid att vara aktiv. I hela mitt liv har jag behövt åka till stallet, mocka, utfodra och ta hand om kusen. Men man kan märkligt nog klara sig utan hästar. Problemet är väl att jag inte är riktigt så frisk som jag tror, rent medicinskt alltså.
När hon var 67 år genomgick hon en operation då en del av aortan byttes ut. Några år senare var det dags för hjärtklaffsbyte. Sånt sätter sina spår.
Nu hinner hon läsa dagstidningarna, noggrant, Svenska Dagbladet och UNT. De ligger på köksbordet tillsammans med ett korsordslexikon.
För att komma till hennes och makens hus får en svänga vänster vid grinden till Rickebasta gård och sedan runda hagen. Längst in på den lilla grusvägen ligger deras bländande vita enplanshus.
– Jag lät bygga det 1993. Jag var noga med att man skulle kunna komma fram med rullator, att det inte skulle vara några trösklar. Jag ville ha stenplattor runt huset så det skulle vara lätt att putsa fönstren och inga rabatter eftersom jag avskyr att rensa ogräs
Hon ville trappa ner från det 300 kvadratmeter stora huset i Nydal, norr om Sigtuna med två flyglar och en ridanläggning på arrende. Maken hade 200 resdagar utomlands i arbetet per år så hon fick ta hand om vardagsruljansen på egen hand.
– Själv arbetade jag heltid på Sophiahemmet. Jag har alltid älskat mitt jobb som röntgenolog, men jag har tyckt lika mycket om hästarna och arbetet med dem. Ibland har det varit svårt att välja.
Elisabeth Lette började läsa medicin på Karolinska institutet, KI, i Stockholm och tog sin läkarexamen när hon var 25 år. Parallellt tränade hon ridning och ingick i landslaget i dressyr.
I så gott som varje vrå av Elisabeth Lettes hus finns något med anknytning till hästlivet. Målningar med springande hästar, hästar i glas, brons, keramik. Ett foto på en stolt Elisabeth Lette till häst, hänger inramat på en vägg.
Hon har undervisat många framgångsrika ridelever och har en lång karriär som dressyrdomare på högsta nationella nivå bakom sig.
– Vi hade en 70-årsgräns. Jag ringde och sa att jag skulle sluta som dressyr- och avelsdomare. Men sedan ringde de och sa att de hade tagit bort den gränsen. Det visade sig att alla domare hade fyllt 70 nästan samtidigt så jag fortsatte ett tag till. Men vi måste låta andra, yngre kolleger komma fram.
I det ljusrika burspråket i köket står fem blommande orkideer. Fjärilar utanför bildar fladdrande skuggor på köksbordet.
Hon valde en karriär som röntgenläkare. Hon var bra på att uppfatta skillnader, en fena på "finn fem fel" eller "hitta fem fåglar i lövverket".
– Det är vad röntgen handlar om, att uppfatta skillnader på röntgenbilder. Att sitta på sängkanten och hålla någons hand har inte varit min grej, säger Elisabeth Lette.