Sommaren har Jacob Nordenson till stora delar spenderat ute på sitt lantställe utanför Gnesta. Han gillar att bygga hus, ”från scratch”, och är snart klar med projektet med var sitt litet hus för kreativa sysslor åt sönerna. Det har varit ett lugnt år sedan hans senaste roll på Stadsteatern i Stockholm, som Mattis i ”Ronja Rövardotter”. Lugnet är på gott och ont; han är öppen med att jobben har blivit färre och att det inte är helt självvalt. Men ekonomiskt är han trygg, han måste inte hugga på allt, säger han. Dyker inget upp så är det ingen panik.
Samtidigt ger yrket en frihet.
– Skådespelare behöver inte sluta jobba, och det är fantastiskt. Man hör ju om människor som måste lämna sina jobb och sedan är hänvisade till en tillvaro som pensionär.
För några år sedan hade han förmånen att få spela mot några riktiga gamla rävar på Stadsteatern; Yvonne Lombard, Meta Velander, Meg Westergren och Lars Lind i Carin Mannheimers pjäs ”I sista minuten”.
– Det var häftigt. Och ett bevis för att man verkligen inte behöver sluta. Vill och kan du, och vill de ha dig, så finns det möjligheter.
Jacob Nordenson tänker också på publiken som kom då, en övervägande gråvit och ullhårig skara som ville se skådespelare ur sin egen generation gestalta åldrandets dilemman.
– Jag tror att pjäsen var väldigt inspirerande för äldre människor. Det betydde någonting, att se de här damerna – och herren – som fortfarande kör på.
Med åren har Jacob Nordenson själv fått en mer okomplicerad syn på sitt arbete. En gång i tiden, åren efter scenskolan, fick han sådan prestationsångest att han till och med lade av med skådespeleriet, regisserade och jobbade med helt andra saker, och sökte in på universitetet. När han fick barn med sambon och kollegan Pia Halvorsen så lättade pressen.
– Föräldraskap gör att jobbet blir ett jobb, ”det här gör jag, för att tjäna pengar”. Det är krassare, men skönt krasst, inte så självupptaget längre.
Självupptagenheten handlade kanske också om ett bekräftelsebehov; en vanlig drivkraft i kreativa yrken men något han skämdes lite för i början. I dag kan Jacob Nordenson se på den exhibitionistiska sidan av yrket med mer överseende, människointresset är en lika stark drivkraft i konsten.
– Skådespeleriet är ett försök att på olika sätt skärskåda den mänskliga tillvaron; vad är det här för något, vad gör vi med oss själva och med varandra och hur ska man leva sitt liv och vafan är det fråga om?
– Jag har funderat mycket på det, att bland de skådiskollegor som har lämnat det här yrket för att göra något helt annat, så har påtagligt många blivit terapeuter av olika slag, eller läkare, eller präster. Människovårdande yrken dominerar helt.
På senare år har han medverkat i bland annat ”Ladykillers” på Oscarsteatern, ”Ronja Rövardotter” på Stadsteatern i Stockholm och ”Gynekologen i Askim”, som just nu repriseras på SVT. Oavsett om han spelar en snäll polis, en rövarpappa eller en uttråkad gynekolog så är det skildringar med empati, av ”vanliga” män som inte alltid har det så lätt här i livet.
Han tycker att det var en rolig utmaning att få ge svensk röst åt Roald Dahls och Steven Spielbergs film ”Stora vänliga jätten”. Figuren fick ju inte prata stockholmska, så det blev ett idiom med lätt norrländsk touch. Inte en tillfällighet kanske, då den återkommande rollen annars är som en av bröderna i kultserien ”Pistvakt”. Det som först var en tv-serie på SVT blev sedan en storsäljande skiva med norrländska covers på rockklassiker, låtar som därefter blev en scenshow på turné.
I höst är det dags att ge sig ut på vägarna igen med kollegorna Lennart Jähkel och Tomas Norström och rockshowen ”Pistvakt & Pjäx Pistols in concert”. Över 300 uppträdanden har de gjort hittills. Och fler tycks det bli, av publikens återväxt att döma.
– Det är så märkvärdigt. Vi har haft spelningar i sommar där ungdomar på 18–20 år, som har sett våra tv-avsnitt på dvd som små, kommer fram i dubbla led och vill ta selfies och säger att de har växt upp med oss. Jäkligt konstigt, med tanke på att de knappt var födda när det sändes på tv. (TT)