– Ska jag ha på mig baskern? Frågar hon när vi ska fotografera.
Hon har nyss varit till frissan och fixat till de blonda lockarna. Samtidigt är baskern en del av hennes signum som konstnär, och den finns med på en del av hennes målningar. Hon har gjort sig känd för sina färgstarka och naivistiska kvinnoporträtt, men avporträtterar inte modeller eller målar på beställning.
– Jag tar inte beställningar utan vill måla fritt. Jag strävar inte efter den yttre skönheten, utan vill åt den inre känslan och själen. Kvinnor känner jag bäst, därför målar jag dem, säger Ulla Pohjanen.
Ögonen på porträtten är viktiga. De är själens spegel menar hon. Ofta är hennes köpare kvinnor och betraktaren måste själv hitta något de fastnar för i bilden. Det viktigaste erkännandet hon har fått som konstnär tycker hon är från en jurybedömd utställning i Sigtuna Kulturförening där hon fick en silvermedalj 2008 med motiveringen: ”Ett naivistiskt måleri som är helt befriat från förebilder. Ur total respektlöshet inför form och proportioner framträder ett barnsligt mjukt och känsligt måleri”.
– Jag är urless på kommentarer som jag tidigare ofta fick i Finland ”Måla sånt som säljer!”. Jag har aldrig kompromissat med min konst utan har valt den svårare vägen. Det handlar om att vara trogen sig själv.
När intäkterna från måleriet inte har räckt att leva på har hon i stället sålt av egendom.
– Jag har avyttrat allt för att kunna skapa själv. Man måste offra något för att få det man helst vill ha.
Ulla Pohjonen föddes 1948 i Mouhijärvi i Finland. Att hon skulle bli konstnär var inget hon planerade eller strävade efter sedan barnsben.
– Jag var inte typen som gick runt med block och penna hela tiden. Jag var intresserad av litteratur och humanistiska ämnen samt poesi.
Innan hon började måla jobbade hon bland annat inom sjukvården, som lärare och hade affärsverksamhet. Det var först i 40-årsåldern måleriet kom in i hennes liv.
Hon bodde på Ingarö vid havet och fann där en uppmuntrande miljö för konstnärligt skapande via Lindberg-släkten. Erik Lindberg, som var mynt- och medaljgravör vid Kungliga myntverket och skapare av Nobelmedaljen, var farfar till Ulla Pohjanens dåvarande pojkvän Håkan Lindberg, en känd rallyförare. Att det var just kvinnoporträtt hon skulle bli känd för var mest en slump. En dag när hennes föräldrar var på besök på Ingarö råkade hon uttrycka inför sin mor att hon upplevde det svårt att måla människor. Det tog hennes mor, som också är konstnär, fasta på och gav henne en utmaning.
– Jag sa till mamma att jag aldrig skulle kunna måla ansikten och människor. Då hämtade hon en kolbit från öppna spisen och gav den till mig. Det var bara att sätta igång.
I början var motståndet stort att börja med en vit duk och en kolbit, men det släppte ganska fort. Nu har hon målat flitigt i trettio år och har varit med på hundratals utställningar, främst i Sverige, Finland och England.
Ibland tar hon pauser för att inte fastna i ett uttryck. Då målar hon stilleben i stället.
– Jag älskar lökar med sina olika lager, likaså tulpaner.
I bland blir det även en Picasso, som hon kallar det, när hon målar en man. Hon har även märkt att en del ansikten blir androgyna och lämnar till betraktaren att själv avgöra. Nu fyller Ulla Pohjanen 70 år, men har inga planer på att trappa ner sitt konstnärskap.
– Om tio år ska jag blomma ut ännu mer. Jag hoppas att jag vågar tränga ännu djupare ner i själen.
Med det menar hon att våga skala bort allt överflödigt. Förenkla uttrycket, både i färg och form och komma åt den absoluta kärnan. Hon gillar inte att pilla på en målning för länge.
– Jag målar snabbt. När jag är igång målar jag tre till fyra tavlor i veckan, jag vill bli klar.
Hennes stora förebild inom konsten är den finska konstnären Helene Schjerfbeck. Hon stod på sin tid emot trender och gick sin egen väg. Ulla Pohjanen tycker om hennes färgval och känsla för unika detaljer.
– Jag upplever hennes avskalade uttryck som väldigt vackert.
Hennes senare målningar får Ulla Pohjanen att fundera på att söka sig tillbaka till kolbiten.
– Man ska lämna verket när uttrycket är som bäst.