Efter sex år i folkskolan nära hemorten i Forsås, intill Nämforsen i mellersta Ångermanland, började Arne Forsberg under vintrarna att jobba med sin far som timmerman.
– Jag skadade ryggen redan den första vintern, men det var inget jag brydde mig om då. Men det har visat sig senare att det var en skada som blev värre när jag blev äldre, säger jubilaren som tar emot hemma i den välskötta lägenheten i Sala backe.
Samtidigt med jobbet som timmerman läste han extra på distans – och efter tre år fick han ett erbjudande om en plats på Fjellstedtska skolan i Uppsala.
Till skillnad från flera av hans studiekamrater, som blev präster, gick Forsberg efter de sex åren vidare och utbildade sig till lärare på Lärarhögskolan i Stockholm.
– Det skyller jag i positiv riktning på skolans rektor. Vi hade honom som historielärare och han fick mig verkligen att få upp intresset för historia.
1961 började han att jobba på Nannaskolan i Uppsala som SO-lärare och yrkesvalslärare, och sedan 1972 på Tiundaskolan som enbart SO-lärare fram till pensioneringen 1992.
– Gamla elever brukar säga till mig att jag var fantastisk som historielärare. ”Det var inte så att vi behövde kunna kungar och så vidare, men när du berättade kändes det som att vi var mitt i historien”, har flera sagt. Och det får man ta som ett plus.
Du känner att du valde rätt arbete?
– Ja, det gör jag. På ett jubileum för gamla elever berättade en dam att ”när vi fick veta i sexan att vi skulle få dig Arne som klassföreståndare sa alla att de undrade vad det skulle vara bra för?”. Men kort efter reste sig alla andra vid bordet och sa att de älskade mig när de gick ut nian. Jag hade rykte om mig att vara sträng, men att jag hade ordning och reda.
Det var också i Uppsala som han träffade sin två år yngre hustru Alice. Det skedde på en ungdomsdans på Slottskällan.
– Det var sista terminen på Fjellstedtska skolan i februari 1950 som jag följde med två kamrater och träffade Alice, som jag bjöd upp flera gånger. Nu har vi varit gifta i 64 år och hon har stått ut med mig i 68 år.
Genom åren har Arne Forsberg gjort sig känd som en profil inom nykterhetsrörelsen i Uppsala, och har varit verksam inom både IOGT och Tempelriddarorden.
– När jag passerade 70 var det en fest på Liljekonvaljeholmen, som är IOGT:s stora ställe, och där var det en trio som spelade. I kaffepausen sjöng gitarristen (Bertil Adolfsson) några Dan Andersson-låtar och då gick jag fram efteråt och frågade om vi skulle göra ett eget program om Dan Andersson där jag berättade om honom och gitarristen spelade, och att vi samtidigt skulle ha allsång. Han nappade på det och vi åkte runt och spelade på stora äldreboenden i Uppsala med omnejd.
Konceptet fortsatte i nära 14 år.
– Vi hade jättetrevligt, men för fyra år sedan kände jag att det fick räcka. Då hade vi haft 18 olika program med olika vissångare.
Har du alltid varit nykterist?
– Jag har aldrig druckit alkohol. Jag minns att min far sa till mig när jag var tonåring att det vore bra om jag var nykter när jag skulle ut på sommardanserna. För då var det ingen risk att jag skulle hamna bland felaktiga kompisar, så jag har alltid varit nykterist.
Har din nykterhet gett dig ett bättre liv?
– Ja, det tror jag. Jag har haft ett bra liv.
Vad gör du om dagarna nuförtiden?
– Jag tycker att det går bra. Det är viktigt att hålla i gång så att vi kan bo kvar här i lägenheten så länge som möjligt. Vi promenerar en del och jag använder stavar för att bättra på balansen.
Hur känns det att fylla 90 år?
– Det får jag stå ut med.