Den flerfaldigt prisbelönte kompositören Hans Gefors är en av Sveriges mest framstående operatonsättare. Ett flertal av hans operor har visats i tv och blivit spelade i både Sverige och runt om i Europa.
Men till en början upplevde han en flerårig skaparkris. Trots att han i slutet av 1970-talet hade provat på att komponera i många olika musikgenrer ville det sig inte riktigt.
– Man måste känna att man åstadkommer något, men så blev det inte för mig. Jag fick inget gensvar från mig själv och mina verktyg löd mig inte. Mina framgångar var obefintliga, säger Hans Gefors i sin arbetshörna hemmavid.
På arbetsbordet vilar två tangentbord, ett för bokstäver och ett för musik. Inga tecken på skaparkris.
Efter några krisår fick han ett samtal från regissören Stellan Olsson som bad honom att göra dramatisk musik – till en radioteater. Det var en av de få genrer Hans Gefors aldrig hade befattat sig med. Efter ett visst tjat tog han sig an uppdraget.
– Då lossnade det.
Aptiten växte med framgången. Den då relativt anonyma Gefors tog mod till sig och kontaktade den framburne författaren Lars Forssell med ett förslag till ett samarbete kring ett mindre projekt. Inviten föll i god jord och ledde till ett långt större samarbete: förvandlingen av Forssells “Christina Alexandra”, ett drama om drottning Kristina, till det bejublade operalibrettot “Christina”. Det blev 33-årige Gefors stora genombrott.
– Redan när jag komponerade musiken kände jag att den fungerade. Så hade jag aldrig känt i hela mitt liv. Det som tidigare fattades mig var den sceniska dimensionen. När jag komponerar scenisk musik kan jag skapa mänskliga porträtt vars komplexitet är större än den som kan uttryckas med ord.
Efteråt verkar det som att det inte gick att hejda hans komponerande. Gangsterhistorien “Clara” blev exempelvis en stor succé på Opéra-Comique i Paris. Han skrev även musiken till gisslandramat “Vargen kommer” samt till triangeldramat “Notorious”, vilket är baserat på Hitchcocks spionthriller. Föga förvånande blev han kallad “operakonstens skräckmästare”.
Själv tycks han inte uppskatta benämningen.
– För mig är kärlekshistorien viktigare än thrillern i ”Notorious”. Kärleken har en revolutionerande kraft i människans liv, den griper tag! Och när vi lyssnar på opera blir man berörd på djupet. Man upplever sig delaktig genom känslan av att musiken talar just till dig. Det blir oerhört personligt.
Nog om opera. Hur är han utanför jobbet?
– Jag försöker att vara förlåtande, jag är beredd på att människan är svag och kan göra fel. Jag försöker också att vara öppen för att människor är olika. Jag både önskar social samvaro och har stort behov – och stor förmåga – att vara ensam. Som barn uppfattade jag mig själv som blyg, men det växte jag ifrån.
Drivkraften var nog nyfikenhet. Som 19-åring gav han sig i varje fall hän åt Europa och var bland de första att resa ut med Interrail. Ensam.
– Jag ville se om jag klarade av att resa på egen hand.
Musiken upptäckte han långt tidigare under uppväxten som storebror på Lidingö utanför Stockholm. Fyllda sju fick han en blockflöjt av mamma.
– Först var det motvilligt, jag tyckte inte att det var roligt, men jag var foglig så jag gjorde som mamma sa.
Men när han några år senare hörde poplåtar på radio blev han eld och lågor. Härnäst skrev han själv en poplåt.
– Insikten om att ”jag kan själv” var nog medfödd. Om jag ville något då var det bara att göra det: Hur svårt kan det vara att skriva en låt?
Över ett halvsekel senare hyser han ingen avsikt att sluta skriva musik, företrädesvis operamusik, bara för att han fyller 65 år.
– Att jag börjar ta ut pension kommer inte att påverka mitt komponerande till minsta lilla grad! När jag komponerar operamusik känner jag mig otroligt fri, jag kan göra vad som helst. (TT)