Dan Eliasson har haft en synnerligen framgångsrik karriär inom svensk statsförvaltning: socialdemokratisk statssekreterare vid Justitiedepartementet, generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassan, och sedan 2015 rikspolischef. Han är alltså den som ska se till att hederliga medborgare kan sova gott på natten. Frågan är hur gott han själv kan sova.
– Generellt sover jag gott. Ibland när det händer allvarliga saker ligger jag vaken och funderar hela natten på hur vi ska kunna skapa bättre trygghet för alla som bor i vårt land, säger han.
Där kommer gitarren och pianot in i bilden, Den Stora Ventilen.
– Jag dundrar dissonanserna ur Beethovens Månskenssonaten och får irritationen ur kroppen. Då försvinner dagens problem. I stället känner jag värme, ro och närmast andlighet - utan att vara troende. De här stunderna ger mig kraft att kunna bli generösare både mot mig själv och min omgivning.
Musiken tar oss till barndomens sorglösa tid - kort innan katastrofen inträffade. Han och farsan bredvid. Farsan lärde honom lira på gitarren. En harmonisk mamma, pappa, barn-tillvaro. Enkla förhållanden, men lyckliga. Sedan skilsmässa.
– Det var som att rycka undan mattan. Efter det kände jag mig inte hemma någonstans, varken hos mamma eller pappa. Jag kände mig bortvald. Min revanschlust var stor, liksom behovet att bli sedd, bekräftad och omtyckt. Behovet att känna kärlek.
Det blev fler separationer och skilsmässor under uppväxten, vilket förstås inte skingrade känslan av utanförskap. Driven av sin rotlöshet begick han en del småkriminella handlingar som sedan länge är preskriberade.
När punken nådde Sverige på sent 1970-tal kom den som en skänk från ovan för den vilsne 17-åringen. Han var med och bildade punkbandet Bad Boo Band och var den som skrev bandets enda kända låt "Knulla i Bangkok". Ingen tuppkam, men långt ljust hår, jeans, t-shirt "med icke så rumsrent budskap" och "en underbar och lång Pancho Villa-mustasch som sträckte sig ner över mungiporna".
– Jag tyckte om att sätta mig emot etablissemanget, så punken gick rätt in i hjärtat på mig. Med min rast- och rotlöshet var den ett sätt att göra mig sedd på. I Dalarna, där jag växte upp, blev en punkare sedd. Raggarna avskydde oss, majoriteten avskydde punken. Men jag blev någon.
Efter gymnasiet och ett tillfälligt arbete i en gruva drev rotlösheten honom vidare, ut i världen. Kina, Thailand, Latinamerika.
I Venezuela mötte 21-åringen, som hankade sig fram med ströjobb, den numera framlidne Asea-direktören Åge Wallenäs. Han förändrade Dans liv i grunden.
– Trots att jag var yvig och vild såg han gott gry i mig. Fram tills jag träffade honom och blev sedd hade jag vinnlagt mig om att stå utanför etablissemanget; jag struntade i de gemensamma reglerna. Han anställde mig och hjälpte mig att kanalisera min energi i de etablerade strukturerna - visade mig vägen att kunna påverka inifrån. Jag är skyldig honom ett stort tack.
Två år senare tog hans liv en helt annan inriktning. Tillbaka i Sverige satte han sig på skolbänken och valde juridik som studieämne.
Ett år senare träffade han sin blivande hustru. Och riktig kärlek hade förstås en helande kraft, speciellt för en ung man som levt på emotionell svältföda i två decennier.
- Hon tyckte om mig. Sådant är helt avgörande för en människa.
Resten är historia och en mycket framgångsrik sådan. (TT)