Michael Ståhl var 22 år när han för första gången besökte Afrika. Han är född i Vasa, Finland och åkte för att hälsa på sin äldre syster som bodde i Etiopien.
– Jag blev helt fascinerad av både kulturen och hur vackert det var.
Han har en annan bild av Afrika än den han upplever många har idag som bara ser problem.
– På 70-talet trodde man att det skulle gå bra för Afrika, som då uppfattades som framtidens kontinent. Det fanns ett stort internationellt intresse för Afrikas utvecklingsmöjligheter efter att kolonialismen upphört.
Han lämnade Finland för att flytta till Uppsala och doktorera i statskunskap med Etiopien i fokus. Men innan han kom till Sverige hann han träffa sin blivande fru och livskamrat Dorrit Alopaeus-Ståhl, äktenskapet fick dock en lite knackig start.
– Vi gifte oss väldigt unga. Jag var omogen och vi skiljde oss, men efter två år gifte vi oss igen.
Sedan dess har de hängt ihop. De fick två barn tillsammans och har arbetat och bott i många länder.
1976 bodde hela familjen i Etiopien när Michael Ståhl gjorde en postdoc studie.
– Jag var den första som gjorde en forskningsstudie om hur bönderna i Etiopien upplevde förändringen från feodalismen till militärdiktatur.
Han minns det som ett riktigt äventyr.
– Vi åkte runt med den enda personbilen i regionen, en Renault 16. Det var små smala vägar och vi mötte spjutförsedda ryttare, en del hade gevär, men de var vänligt inställda till oss och inga problem uppstod. Allt gick väldigt bra.
Senare i livet var han under åtta år chef för International Foundation for Science, en organisation som ger stöd till forskarutbildning.
– Vi arbetade för att göra det möjligt för unga begåvade kvinnor och män i fattiga länder att genomföra forskning vid sina hemmainstitutioner.
För Michael Ståhl har det varit viktigt att projekten inte bara varit temporära utan haft ett bestående värde. Hans starkaste minne från Afrika är när han och familjen bodde i Kenya under fem år och han var chef för ett miljöprogram som inkluderade hela östafrika.
– Det var ett program som handlade om att introducera effektiva tekniker för erosionskontroll, det vill säga terrassbyggen som hindrar vatten och jord från att rinna bort från åkrarna.
Programmet innefattade både trädplantering och markvård och skulle visa sig vara uppskattat.
– Vi var ett team på åtta personer som åkte runt och utbildade afrikanska lokala lantrådgivare. Både befolkningen och myndigheterna var positiva till programmet. Det är det jobb som har gett mig störst glädje.
Trots att han har bott i Afrika och rest mycket, har han alltid betraktat Uppsala som sin hemstad.
– Uppsala har alltid varit vår fasta punkt på jorden och våra barn lever och arbetar i Mälardalen, säger Michael Ståhl.
Han och Dorrit Alopaeus-Ståhl bor i ett radhus strax utanför centrala Uppsala. Äppelträden är fulla av äpplen i trädgården. Utifrån sett ser det svenskt ut, men när man kliver över tröskeln finns många ting som vittnar om kärleken till en annan kontinent. Centralt i vardagsrummet står ett bord som egentligen är en avhuggen upp- och nedvänd trädrot från Afrika.
– Den kommer från ett skuggträd i ett kaffeplantage utanför Nairobi. Skuggträden höggs ner för att ge plats åt bostadshus. Initiativrika skogshuggare gjorde om stubbarna till bord.
Den 24 oktober fyller Michael Ståhl 75 år och är fortfarande mycket aktiv. Han är ordförande i styrelsen för Mutomo-projektet i Uppsala, som jobbar med vattenförsörjning och skolprojekt. Han är också styrelsemedlem i en internationell miljöorganisation med säte i Nairobi. Här hemma i Uppsala leder han en föreläsningsserie om Nilen och dess källor på Uppsala senioruniversitet.
– 120 personer deltar i diskussionerna om Nilens geografi, historia, samhällena runt Nilen och utvecklingsprojekt.
Michael Ståhl förnekar att han planerar sitt liv in i minsta detalj, men är inte överraskad över hur det har blivit.
– Jag har tänkt att mitt liv skulle bli så här. När jag var ung ville jag bli journalist, upptäcksresande eller forskare. Jag blev lite av varje.