Bildmakare, pedagog, inspiratör. Kärt barn har som bekant många namn. Anna Clarén sades vara ”stor i käften” som flicka. Då ville hon bli skolfröken eller präst och hålla låda, höras och synas – i den fantastiska verklighet som ibland kunde flyga förbi en i rasande fart. För att hålla fast vid ögonblicken, framför allt de vackra, började lilla Anna skriva dagbok. Men omgående insåg hon det fruktansvärda: bokstäverna trilskades med henne och stav- och syftningsfelen hopade sig. För att dokumentera tillvaron tog hon i stället det livsavgörande beslutet att köpa en kamera. Valet föll på en Konica pop mini. Den kostade 79:50. Anna var nio år och förevigade vardagen.
– Vi satt på den filten. Hon och han var där, och jag. Då hade det hänt – alltså finns jag, säger Anna Clarén.
Vi träffas i slutet av sköna maj på Biskops-Arnö, där Clarén varit utbildningsansvarig för Nordens Fotoskola sedan 2006. Det är en strålande dag och stegen leder till Depparberget, den lummiga miljön som eleverna söker sig till när studierna gnisslar. Några av träden och vyerna samt vattnet är viktiga element i Claréns fotovärld. Hon pekar mot en dunge, som känns bekant från en av hennes rosade böcker. Ljuset faller snett bakifrån. Hon sätter sig på en sten, fotograferas, men trivs inte med att stå framför kameran.
– Gör någon det egentligen, frågar hon retoriskt.
Men hon är långt ifrån främmande för att fotografera sig själv. Ibland ömt, en annan gång rakt upp och ned, en tredje aningen obehagligt. I blå, vita och särskilt skira toner.
– Att ta självporträtt är att bli sedd. Man har sig själv som resonanslåda. Det är väldigt trösterikt, säger hon.
På sjukhustvätten i Lund bestämde hon sig för vad hon skulle bli. Ett halvår senare var hon student på samma utbildning som hon är pedagog på i dag. Hon experimenterade och testade. Till en övning klädde hon av sig, var hårt sminkad och inrullad i gladpack. Hon satte sig ett badkar och riktade kameran mot sig själv. Kritiken var skoningslös – hade hon egentligen någonting att berätta?
– Det var helt fantastiskt på skolan med alla likasinnade. Man smekte inte varandra medhårs utan det fanns en hjärtligt kritisk atmosfär.
Efter studietiden följde läraktiga år med allt från hockey till kanelbullar och virkade dukar i såväl ateljé som på fältet. Sedan ville hon undervisa. Redan under studieåren märkte hon – och andra – att hon kunde se andras kvaliteter. Fanns en humoristisk ton i bildserien? Eller en vemodig? Var vidvinkel eller blixt det speciella? Anna Clarén hade förmågan att ringa in och trycka på punkter som resulterade i utveckling.
– Glädjen hos en människa som känner sig sedd, som unik, är så häftig att vara med om, säger hon.
En del människor ogillar sina arbeten. Andra tycker om dem. Anna Clarén strålar när hon berättar om sin pedagogiska gärning.
– Sedan kommer eleven tillbaka och bildspråket har bara exploderat. De är så lyckliga och glada. De har hittat hem. Och då blir jag så glad själv.
Nu är Anna Clarén tjänstledig sedan två år tillbaka. Först och främst för att ägna tid åt familjen och situationen som uppstod när det visade sig att yngste sonen är autistisk.
– Det blev bara kaos. Vi kunde inte ens ha en utflykt i skogen utan att han rymde.
Hon och maken Erik resonerade om hennes avbrott mitt i karriären. Du älskar ditt jobb, påpekade han. Men Anna stod på sig. En annan anledning till jobbpausen var att få tid till ett nytt projekt, ”Då allt förändrades – scener från en tid”. Hon kallar det självbiografiskt, och det handlar om vad som händer i familjen när ”pojken i bubblan” kommer till dem, golvet dras undan och inget blir som man hade tänkt sig.
Fotografierna ska bli bok och ledsagas av dialoger. Jodå, Anna Clarén har blivit vän med bokstäverna och skrivit ett slags pjäs till sina bilder. Utställning med ett videoverk ska det också bli, med uppläsning av skådespelaren Lena Endre.
– Det har varit en sådan kick för mig. Att få berätta på ett sätt till, säger Anna Maria Jansdotter Lindeman Clarén.
Kärt barn som nu fyller 45 år. (TT)