Karin är född och uppvuxen i Gamla Valsätra med sin fem år äldre syster Lena och pappa Karl-Axel och mamma Marianne Axelsson. Alla tre dog alldeles för tidigt ifrån henne, så därför betyder barnen och vännerna extra mycket. Som liten följde Karin gärna med pappa till hans jobb på UNT. Han var typograf, senare korrekturläsare.
– Det var spännande att vara på pappas jobb. Jag fick spegelvända blytyper av gubbarna där, och har fortfarande kvar en gammal kastlåda på väggen.
Karin gick liksom sin storasyster i småskolan i Rosendal. Att mamma Marianne, född 1921, hade samma lärarinna som senare döttrarna, Märta Melin, säjer mycket om områdets kontinuitet.Musiken kom Karin i kontakt med via storasyster. En kamrat till systern spelade tvärflöjt och Karin bestämde sig för att hon också ville spela flöjt. Hon började som sexåring med en lånad tvärflöjt utan genväg med blockflöjt.. Lektionerna ägde rum hos IOGT i Slottskällan. Där spelade hon i ett år och fortsatte sedan i Musikskolan, där hon även lärde sig piano.
– Det roligaste var att spela tillsammans med andra, säjer Karin som började i Musikskolans orkester som tolvåring. Man spelade lätta arrangemang av klassiska tonsättare som Sibelius och Haydn. Karin var en trogen medlem. Det var viktigt för henne att alltid vara med om alla repetitioner och konserter, där hon ibland fick vara solist. Hon sjöng också i kör i Helga trefaldighets kyrka.
Men att ha musiken som yrke var inte aktuellt.. Hon ville antingen bli sjuksköterska eller djurskötare på Skansen.
– Men mina föräldrar tyckte att jag skulle söka in till Musikhögskolan efter gymnasiet. Jag sa inte emot. Det gjorde man inte på den tiden..
Så 1971 började hon på Musikhögskolan i Stockholm. Där gick hon treårig musiklärarlinje följt av två års flöjtsolistutbildning, avrundad med ett provår och ett körpedagogiskt år.
– Man kan lära sig väldigt mycket om man tycker om det man gör. Åren på Musikhögskolan var en fantastisk tid.
Men det kunde vara jobbigt att komma från ett litet sammanhang som Uppsala, där hon redan börjat göra sig ett namn i kör- och musikkretsar:
– Plötsligt var det ingen som visste vem jag var.
Karin kände sig kluven, för även om det var bra att ha ett jobb oroade hon sig för att glädjen i det egna musicerandet skulle försvinna.
– Jag var rädd för att tappa ett fritidsintresse, nu när jag skulle hålla på med musik hela tiden. Spelande måste vara roligt, säjer hon, något hon upprepar flera gånger under intervjun. I dag tycker hon att det är minst lika trevligt att repetera som att ha konsert, och är tacksam över att ha kunnat behålla musikglädjen. Efter föräldrarnas död i slutet av 80-talet flyttade Karin tillbaka till huset hon växte upp i. Under äktenskapet med Stefan Parkman växte de två barnen upp i Valsätra, där familjen bodde i 19 år. Karin undervisade i flöjt på Kommunala musikskolan i 15 år och frilansade i sitt och exmakens företag. I dag är hon sedan tio år kyrkomusiker i Vänge, där hon även leder en barnkör och en pensionärskör. Det var på jobbet där som hon träffade sin sambo Dan, då var kyrkoherde i Norra Hagunda.
Nu när hon blir 65 ska hon gå ner litegrann i tjänst, men säjer avspänt att hon tänker ta ett år i taget. På fritiden tycker hon om att promenera i Stabbyskogen alldeles intill, med eller utan stavar. Vännerna också en viktig del av hennes liv.
– Jag har sex mycket nära väninnor. Vi har haft en bokklubb tillsammans i 25 år nu.
Även om hon gillar att gå på konserter vill hon annars gärna ha tyst omkring sig och gillar inte för mycket ljud i omgivningen, berättar hon innan vi skiljs-
– Nu ska jag åka iväg och släppa in en pianostämmare i Ålands bygdegård och sedan öva lite piano inför ett ackompanjemang. Och i kväll ska jag äta namnsdagsmiddag med min dotter!