Redan under sin första tid på det nya jobbet i New York, gjorde Tomas Lagerwall en rätt hyfsad upptäckt:
Året var 2001 och i arbetet med Milleniummålen hade FN glömt bort en miljard människor.
– Det handlade om alla de personer med funktionsnedsättning, som också de har rätt till ett fullvärdigt liv. Det dröjde fem år, men till slut antog FN sin konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det arbetet hade jag fått vara med i från början till slut.
Tomas Lagerwall, i dag boende i Litslena utanför Enköping, var under sju år generalsekreterare för Rehabilitation International (RI), som bland mycket annat drev frågan om det saknade milleniummålet:
– Än i dag är jag ändå frusterad över hur litet genomslag konventionen fått, tyvärr också här i Sverige.
Vägen till New York var inte direkt spikrak, även om Tomas ”hela sitt vuxna liv” har jobbat med bistånds- och handikappfrågor. I själva verket omfattade resan i stort sett hela jordklotet – ett par varv dessutom.
– En sonson har räknat ut att farfar har besökt 84 länder.
En av många resor var till universitetsstaden Kobe i Japan, där Tomas Lagerwall ”råkade bli hedersdoktor”.
– Efter kriget hade Japan många skadade och svårt handikappade. Flera rehabiliteringsinsatser startade. I dag är Japan ett föredöme när det gäller teknik och hjälpmedel.
I unga år skaffade Tomas Lagerwall sig erfarenhet som volontär i Colombia och Sydamerika.
– Därefter blev det tolv år på Sida i Stockholm, i Guinea-Bissau och i Nicaragua.
Från 1984 fram till pensioneringen 2014 var Tomas Lagerwall anställd på det svenska Handikappinstitutet, med några längre tjänstledigheter – bland annat för uppdraget i New York.
– Min hustru Margaretha fick inte arbetstillstånd i USA, men som konsthistoriker och arkeolog skaffade hon sig en utbildning till museiguide och kunde som sådant få ett oavlönat ideellt jobb. Annars hade det blivit sju långa år.
Tiden i New York hade omskakande inslag:
– Bara dagar efter terrorattacken mot Twin Tower skulle jag vara med om att ordna en konferens i Libanon. Många försökte avråda mig, men jag visste hur mycket arbete den lokala organisationen hade lagt ner, så att ställa in var inget alternativ. Åtminstone inte för mig.
Tomas Lagerwall lämnade The Apple i ett av de första planen som tilläts lyfta från New York efter katastrofen. Det som senare hände i Beirut saknade inte heller sin dramatik
– Huvudpersonen fick hjärtinfarkt av alla bekymmer runt konferensen. Jag fick ta över tillsammans med två av dennes medarbetare, varav den ena visade sig vara aktiv inom Hizbollah.
I dag lever Tomas ett något lugnare liv som ordförande i både pensionärsföreningen PRO Norra Trögd och Villberga församlingsråd, plus som ledamot i kyrkorådet för Enköpings pastorat. Till Litslena, efter tio års sommarhyra på Hakesta gård och ett mellanspel i Biskopskulla, kom paret Lagerwall för fyra år sedan från sin tidigare fasta punkt i Solna:
– I Litslena väntade det röda hus med vita knutar som vi alltid hade drömt om! Dessutom med ett fint läge nära Enköping, Uppsala, Arlanda och Stockholm.
På sina resor jorden runt har Tomas sett mycket social misär; en ren motsats till idyllen utanför lusthuset hemma på villatomten, där det här samtalet förs:
– Mitt intresse för miljöfrågor har en koppling till gymnasietiden och Rachel Carsons ”Tyst Vår”. För mig är det den mest betydelsefulla bok jag någonsin läst.
Sista kapitlet i berättelsen om Tomas Lagerwall är dock inte skrivet. I höst ger han sig in i politiken. För Miljöpartiet.
– Visst är det så, men inte på valbar plats oavsett kommun-, region- eller rikslista. Jag har liksom nog att göra redan, men mitt miljöengagemang finns kvar. Alldeles säkert för gott.