Många har nog sett Åke Bonnier i tv när han var domprost i Stockholms domkyrkoförsamling och assisterade vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling år 2010.
– Det var hedersamt och roligt. Jag blev mycket rörd i samband med vigseln och löftesgivningen i kyrkan. Jag har lätt för att visa känslor och tror att jag har empatisk förmåga, säger han på restaurangen i Uppsala Konsert och Kongress i samband med kyrkomötet.
Sedan 2012 är han biskop i Skara stift. Han och familjen var väl förankrade i Stockholm så erbjudandet att kandidera om posten överraskade honom stort.
– Det kom som en blixt från en klarblå himmel! Efter samråd med min fru bestämde jag mig för att kandidera.
Hans största utmaning med uppdraget är att värna om dialogen.
– På avstånd är dialogen inte maximal. Vi ska inte “de-dära” varandra, utan bygga kyrka tillsammans. Därför är det viktigt att lyssna. Det är roligt att vara biskop, att vara ute i församlingarna och få en glimt av både människors glädje och problem. Den Heliga Anden och lusten driver mig.
Visst har det funnits svackor sedan han prästvigdes 1984, medger han. 33 år är en lång period.
– Det är klart att allting inte har varit roligt. Administrativa svårigheter under mina tolv år som kyrkoherde var inte så roligt. Men att göra det en församlingspräst i övrigt gör var oerhört stimulerande.
Hans kristliga entusiasm har rötter ända tillbaka till uppväxten som yngst i en fyrhövdad syskonskara hos anrika familjen Bonnier i Stockholm. Fyllda 14 låg han i sängen en kväll och läste en berättelse om en rik man som bedrövad hade lämnat Jesus efter orden ”sälj allt och följ mig”.
– Den här berättelsen drabbade mig oerhört starkt. Jag visste inte vad det innebar, men jag ville säga ”Ja” till Jesus. Jag ville konfirmera mig.
Efter konfirmationen dröjde det inte länge innan han ville utbilda sig till ungdomssekreterare – numera församlingspedagog. Han ville så gärna arbeta med ungdomar i kyrkan. Då råkade han träffa en kompis som undrade varför han i så fall inte skulle bli präst i stället.
Där och då hände det omvälvande som fick konsekvenser för hans vägval i livet.
– När jag lyssnade på kompisen upplevde jag att jag hade en kallelse till att bli präst.
Familjen, som har judiskt påbrå utan att vara religiösa, lade inga hinder i vägen. Men han kände att de innerst inne hoppades att han så småningom skulle gå samma väg som sina äldre syskon och börja i familjekoncernen. Det gjorde han inte.
– Jag tror att jag som yngst hade större frihet att välja väg. Mina äldre syskon hade mer press på sig.
Fastän näringslivskarriären uteblev är han alltjämt en av Sveriges mest förmögna med sina omkring två miljarder kronor, som främst består av ärvt ägande i Bonnierkoncernen. Vad är hans relation till pengar?
– Jag försöker att hantera pengarna så klokt som möjligt. De påverkar olika val och ger inte minst möjlighet att stödja kyrkan i olika sammanhang.
Som domprost i Stockholms församling visade han 2007 var han står även i en annan fråga då han deltog i Pride.
– Gud skapar inte den heterosexuella människan, Gud skapar människan. Jag säger tydligt att homo-, bisexuella och transpersoner är älskade som de är. Är man trygg i sin tro kan man vara öppen gentemot andra utan att saker och ting känns så hotfulla.
Uppdraget som biskop är så omfattande att hans almanacka är lika belamrad som en näringslivstopps.
– Jag har ingen “egen tid” för jag är biskop 24–7. Jag är väldigt glad för min fru, mina barn och deras familjer, men min sorg är att jag träffar dem alldeles för lite. Jag måste dessutom boka in semester minst två år i förväg. Det låter absurt, men jag har redan lagt in sommarsemestern 2020, säger Åke Bonnier. (TT)