Redan före fem års ålder försäkrade sig Anders Karlsson om att få efterträda pappan som bonde på familjens gård, trots sex syskon.
– Japp, och så blev det. Samma Tjulsta gård än i dag, även om jag i min tur har lämnat över ansvaret till sonen Oskar.
Anders ska strax fylla 70 år. Samtalet glider ohjälpligt mer in på grisar än Anders själv. Och det är inte fråga om vilka grisar som helst. Vi pratar om Krav-märkta grisar, giftfritt föda och ekologisk odling.
– Faktum var att det stod och vägde för exakt 20 år sedan, det vill säga om vi skulle lägga av som heltidsbönder eller hitta på något nytt. Lönsamheten var för dålig.
Varje år bökar nära två tusen grisar på markerna i Veckholm. De fullvuxna mammasuggorna är imponerande. Gott och väl 150 kilo. Upp till 250! De en gång så nätta kultingarna når i sin tur målet 120 kilo efter sex månader.
– Krav-konceptet förutsätter att grisarna kan gå fritt, får böka i jorden, vältra sig i lergropar och leva så nära sitt ursprung som möjligt.
När Anders och fru Anna-Greta väl insett att lösningen för gården var fria grisar och dessutom uppfödda på naturligt sätt, uppstod ett annat problem:
– Jag var ju 50 år och hade jobbat med konventionellt jordbruk. Skulle jag verkligen våga släppa lös upp mot tusen grisar på markerna? Vad skulle hända, vart skulle de ta vägen?
Anders oro visade sig obefogad. De fria grisarna hade kommit för att stanna. Och det innanför elstängslet.
– Det fantastiska är att suggorna lär sina kultingar att inte plaska runt på för djupt vatten och att undvika andra obehagliga överraskningar.
Går verkligen grisarna ute året runt?
– Ute, ja. Däremot inte på betesmarken under vintermånaderna, utan på en cementplatta helt enkelt av den anledningen att marken är alltför lerig den tiden. Men ute är de.
Också när det är 20 grader kallt?
– Absolut. Kyla är aldrig något problem för grisar. Däremot värme. Då vill det till att fylla på vatten i lergroparna så att grisarna får svalka sig.
Som rätt ny Krav-bonde var Anders Karlsson initiativtagare till en organisation som för den oinvigde har ett något besynnerligt namn:
– Jord på trynet. Namnet ska ge en koppling till det naturligaste av allt för en gris; att få böka med trynet i marken. Då har du en lycklig gris!
”Jord på trynet” har i dag 30-talet medlemmar, storproducenter av ekologiskt uppfödda grisar från Dalarna i norr till Skåne i söder.
– Förutom ett forum för att utbyta erfarenheter är vi en förhandlingsorganisation gentemot distributörer och detaljhandel.
Anders Karlsson berättar att Krav-uppfödarna får en helt annan ersättning för sina grisar än de av ”vanlig sort”, men att uppfödningen har stenhårda krav – vilket också kostar:
– Var fjärde eller femte vecka kommer en veterinär hit för att kolla grisarnas hälsotillstånd. Samtidigt sker också annan övervakning. Inte minst av det egenproducerade ekologiska fodret, rengöringsmedel och till och med av grusgångarna.
Konkurrensen på livsmedelsaffärernas hyllor för fläskkött är stenhård. Begreppsförvirringen dessutom närmast total.
– Kravmärkningen är den enda garantin för att grisen, med trynet i jorden, har fått leva ett så naturligt liv som möjligt.
Lerbadande grisar, som stänkte ner såväl fotograf som kamera någon minut senare, säger inte emot det karlssonska påståendet.