Margaretha Byström visste tidigt att hon ville stå på scenen. Under åren har hon gjort det mesta: tv, film, men framför allt teater.
- Jag har lärt mig hur viktigt det är att känna lust och mening med det man gör. Är det inte självklart från början måste man skapa det, säger hon.
Vi bestämmer oss för att ses på det vackra Lidingö en av de soligare dagarna i juli. Plötsligt ringer telefonen. Margaretha Byström berättar att hennes bil har fått motorstopp, men att hon fått hjälp att rulla av den från körbanan.
I stället för det mysiga fiket inne i centrum slår vi oss ned på hamburgerstället vid infarten till ön. Margaretha Byström förklarar att det inte är första gången bilen stannar.
- Jag är van. Det är väl därför jag verkar så cool.
Lidingöbo har hon varit i dryga femtio år, och trivs utmärkt. Ett favoritställe som hon senare visar oss är naturreservatet Kappsta. Här är skogen skirt grön och från stranden ser man över Lilla Värtan mot Nacka och ända till Värtahamnen.
- Hit går jag ofta, när jag är ledsen eller glad. Det spelar ingen roll. Det är en härlig plats. Nästan magisk.
Sedan många år är hon frilans och anbuden trillar fortfarande in. Senast i våras medverkade hon i pjäsen "De sista vittnena" av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj på Dramaten.
Under åren har det blivit ett drygt hundratal roller: "Medea från Mbongo", "Mästaren och Margarita", "Natten är dagens mor" och "Morbror Vanja" är några axplock ur meritlistan. Ofta har det varit komplicerade karaktärer där det finstämda uttrycket stått i fokus. För sina insatser har hon fått både Svenska Dagbladets Thaliapris och Dramatens O'Neill-stipendium.
I nära fyrtio år tillhörde hon den fasta ensemblen på Dramaten, men sade upp sig 1997 i samband med att hon fick en roll i tv-serien "Rederiet". I fem år spelade hon redardrottningen Katarina Remmer.
- Hon var en väldigt rolig karaktär att göra, inte så snäll men inte heller enbart en bitch, haha.
Blev du förvånad när du fick frågan?
- Ja, verkligen. Jag har ju varit scenskådespelare i hela mitt liv. Men så tänkte jag att det är klart att jag ska prova tv. Det har jag aldrig ångrat.
Över huvud taget finns få saker i livet, egentligen ingen alls, som Margaretha Byström ångrar. Draget tror hon kommer från sin pappa, civilingenjören, som aldrig heller ångrade något.
- Jag kommer ihåg att jag frågade honom om det och att jag blev lite förvånad över svaret. Men nu känner jag på samma sätt som han. Det handlar om att om man har tagit på sig en uppgift och påbörjat en väg så gäller det att klara av det också.
Vad i yrkeslivet känner du dig riktigt stolt över?
- Att jag alltid sett till att göra de uppgifter jag har fått till något meningsfullt. Det handlar om en slags solidaritet med uppdraget. Känns det inte självklart från början så får man skapa det. För det är först när man känner en lust som ens instrument fungerar.
Margaretha Byström förklarar att det är en stor del av processen med att gestalta och tolka. Hon beskriver det som att hon ständigt "knådar" sig själv och materialet _ rollen texten och rörelserna.
- Mest försiktig ska man vara de gånger när alla lampor lyser grönt och det verkar så självklart och lätt _ då ska man se upp. Men om det verkar hopplöst och omöjligt och man vrider sig om nätterna då kan det bli riktigt bra så småningom.
- Det handlar om att definiera motståndet och besegra och bemästra det. Visst har det har krånglat till sig ibland. Men aldrig så att jag har varit tvungen att sluta. Man är ju en envis typ också. Lite sjutusan jäklar måste man ha. (TT)