Sam är Uppsalas meste servitör, och det skulle förmodligen gå fortare att lista de krogar i stan som han inte jobbat på än de han har jobbat på. Men det framgår snart att han har en annan stark identitet, som beteendevetare. Drömmen är ett jobb där han fick ägna sig åt sådant på dagarna och jobba på krog på kvällarna.
– Jag skulle vilja ha båda delarna.
Sam växte upp i Mjölby. Han tyckte tidigt om att läsa, och blev en bokslukare av stora mått. Under gymnasietiden tänkte han bli bibliotekarie och praktiserade på bibliotek.
– På den tiden var jag hemsk, en riktig bokfascist, och visste snart att det fanns bra och dålig litteratur. Jag läste all bra, som Dostojevskij och Kafka, som jag inte förstod. Sedan kom en tid när jag insåg att all litteratur har ett värde och att man inte borde generalisera.
Efter gymnasiet flyttade han till Göteborg, men det blev aldrig bibliotekshögskolan i Borås. Utlandsresor, till Kuba, Brasilien och USA kom emellan, för att inte tala om partylivet i Göteborg.
– Jag var ute fyra, fem dagar i veckan. Och så skulle man ju hinna sola solarium också, säger han självironiskt. Första besöket här i stan var hos en vän som läste teologi. Alla diskotek och nationer gav mersmak.
– Det var en helg jag som jag verkligen gjorde Uppsala! ”Vad var det där?” sa folk i veckor efteråt.
1989 reste han till Sydafrika, där han arbetade som modell och på restaurang i två år. Han återvände 1991 utan inresetillstånd, och tvingades att fly till Lesotho där han smugglades in, men upptäcktes och kördes ut.
– Mitt namn stod med i tidningarna. Modellers namn gör det därnere.
Han satt häktad en vecka och fick cigarretter insmugglade i en bibel, och sattes på flyget raka vägen hem. Utan jacka, strumpor och pengar kom han till Arlanda i januari.
– Mamma fixade pengar så jag åkte till Mjölby och samlade krafter innan jag återvände till Uppsala.
I september 1991 började han sin restaurangkarriär på Svenssons. Där jobbade han i tolv år, och har sedan dess arbetat på de flesta restauranger i stan. Mitt i allt började han att plugga. I fem år läste han beteendevetenskap och jobbade samtidigt heltid.
– Jag ville bli kriminalare eller profilerare, och läste bland annat psykologi och socialpsykologi. Tyvärr gick det inte att läsa kriminologi i Uppsala, så jag plockade ihop min egen utbildning.
Nu har han jobbat i branschen i 25 år. Han upplever att utvecklingen stod ganska still under de första 15–20 åren.
– Just ingenting hände. Man visste att det var höst när svampen och sopporna kom. I dag är det folk från branschen som inte bara satsar pengar, utan är drivande och hittar på nya koncept. Både vad gäller restaurangbranschen och stan som helhet har det hänt jättemycket de senaste åren. Jag önskar att allt det här hade funnits när jag var 25. När det nya som nu växer fram blir som bäst, då kommer jag att vara 75.
Sam jobbar i dag på restaurang Norby 46 i Sommarro, som är specialiserad på ostindisk mat. Även om han gillar social interaktion med andra människor är han mån om sin integritet, som tagit form av ”helig måndag”. Då ringer ingen, och ingen kommer på besök.
– ”Alone at last”, brukar jag tänka när jag stänger dörren. Det är den enda dagen jag äter vettigt. Jag lagar en trerätters åt mig själv, kollar film och äter ostbågar. Jag behöver det för att klara resten av veckan, säger Sam, och avslutar intervjun med att sjunga den självvalda ensamhetens lov.
– Jag fattar inte att folk inte har upptäckt hur fantastiskt skönt det är att vara med sig själv, på alla möjliga sätt, och att kunna skratta i sin ensamhet. Fast jag får vara försiktig. Om det där eskalerar riskerar jag att bli en tråkig, grinig 80-åring som tar snavtipp på folk med käpp. Och jag kommer definitivt att avsky och avundas att alla människor runtomkring mig är unga och vackra!