Få människor i Uppsala känner nog till att det finns en konstnär som med sina verk tagit sig från Rackarberget till Shangai i Kina. En halv trappa ned från gatan och med dörren på glänt sitter konstnären Ingvar Staffans. Färgerna i hans lilla ateljé går till största del i svart,vitt och i jordfärger. Omgiven av de torkade bananskal som utgör hans nästa skapelse blickar han tillbaka på hur han i gymnasiet fastnade på konstens bana.
– Jag vill minnas att jag fick ett infall när vi hade en lektion i bild. Vi skulle rita av ett objekt på skolgården och då fick jag en stark känsla av att jag skulle bli konstnär. Men det tog lång tid innan jag kom igång och jag hade inte min första utställning förrän 1979, säger han.
Den senaste tiden har han ställt ut på såväl Ulva Kvarn som Rånäs Slott tillsammans med kollektivet Rackarkonstnärerna, ett nätverk av konstnärer som likt Ingvar Staffans har sin bas i Rackarberget. Genom åren har han många gånger ställt ut utanför Sveriges gränser, och en av de mest minnesvärda resorna var när han i våras begav sig österut för att ställa ut i en ny metropol inom konstvärlden - Shanghai i Kina. Besöket blev en stor succé, även om det i vissa stunder fick honom att känna sig som ”kusinen från landet”. Men Ingvar är mer än bara konstnär. Som ung studerade han psykologi på Uppsala Universitet och bodde bara ett stenkast från där han idag har sin ateljé. Det är som psykolog han har spenderat den allra största delen av sitt yrkesliv.
– Konsten har snarare varit en oas från jobbet. Det har varit berikande med både kontrasterna och likheterna som finns mellan psykologin och konsten. Att jag har kunnat ha konsten bredvid jobbet har gjort att jag sluppit den ekonomiska press som kan komma till andra konstnärer. Det kan vara svårt att försörja sig som konstnär idag men det som har präglat min verksamhet i ateljén är frihetskänslan.
Vid sidan av konsten har meditation en given plats på morgonschemat. Mediterat har han gjort i över 40 år, och det har varit en inspiration i både konsten och psykologin. Under våren fanns det ytterligare ett projekt som tog upp delar av Ingvars tid. I november kontaktades han av överläkaren på Akademiska sjukhusets enhet för transkulturell psykiatri. Tillsammans ville de se om konsten kunde vara till hjälp för att bearbeta trauman hos ensamkommande flyktingar, och från och med årsskiftet fick Ingvars ateljé besök av fem afghanska flyktingar en gång i veckan - något som Ingvar menar var givande för alla inblandade.
– Vi ville skapa en känsla av att konst är viktigt, och de här killarna var enormt motiverade av att köra igång. Jag behövde egentligen bara visa lite enkla metoder och ta fram material för att processen skulle starta. De ville måla hur dåligt de än mådde och vi kunde erbjuda en miljö som inte är en skola eller ett sjukhus. Jag tror att det var ett villkor för att det skulle bli så lyckat.
När födelsedagen nu närmar sig har han inga storslagna planer för sitt jubileum. Han menar att för mycket planering och struktur kan bli ett stort hinder för det kreativa.
– Jag tror att människor idag har en övertro på sin egen kontroll, men det finns inte några givna sätt för att lyckas. Jag tror att mycket handlar om att vara öppen för slumpen och att vara på rätt plats vid rätt tid.