Eija Lietoff Schüssler är finklädd – som det passar en jubilar – när hon tar emot i sin barnbokhandel Läslusen på Drottninggatan.
Det där med kläder – och i synnerhet äldre kvalitetsklänningar – är ett intresse som är stort vid sidan om arbetet.
Det hela väcktes för ungefär 25 år sedan.
– Det började med att jag intresserade mig för gamla svartvita filmer från 1940- och 1950-talet där skådespelarna var otroligt eleganta, som Audrey Hepburn, Katharine Hepburn, Marilyn Monroe och alla de här hollywoodkändisarna. Jag tittade mycket på gamla foton och filmer från den tiden. Det var så coolt och elegant, säger Lietoff Schüssler och fortsätter:
– Sedan när jag gick i affärer såg jag inte de här snygga snitten och de här snyggt sydda kläderna. Då började jag handla secondhand i stället för att hitta klänningar.
Sedan dess har intresset växt med åren – och i dag har Eija Lietoff Schüssler ett 50-tal klänningar hemma i lägenheten.
– För tillfället har det mest handlat om klänningar med prickar på. Ibland kan det även vara så att jag kan köpa en klänning som jag inte kan ha på mig, som inte är min storlek. Men jag kan ändå tycka att den är så vacker att jag vill ha den. Jag har flera klänningar väl synliga hemma och inte undangömda i en garderob, utan har dem mer som konstverk, säger hon.
Var hittar du alla klänningar?
– Jag brukar gå i vintagebutiker och leta ganska frenetiskt och så känner jag på tyget och på kvaliteten. Men nu har jag börjat köpa nysydda klänningar enligt gamla modeller som jag köper i Älvkarleby där det finns en klänningsherrgård.
Som en följd är Eija Lietoff Schüssler även aktiv i föreningen Underbara kvinnor i klänning, som har ett 100-tal medlemmar över hela Sverige. Varannan månad träffas de för att prata om sitt gemensamma intresse.
– Sedan jag gick med där har det blivit ännu mer seriöst. Det kan bli så att man nördar in sig i epoker, glitterklänningar eller vad som helst. Folk är med i alla olika klubbar och då tyckte jag det var helt fantastiskt att vara med i det här sällskapet.
Ursprungligen har 50-årsjubilaren rötterna i finska Enare, som ligger i norra Lappland ovanför polcirkeln.
– Jag bodde där i två år efter att jag hade fötts. Därefter flyttade vi till Gävle. När jag hade gått ut skolorna ville jag ut och se världen. Så efter gymnasiet bodde jag i London i två, tre år. Att komma från Gävle till London var helt fantastiskt. Jag kommer ihåg att jag kände att jag kunde andas och tänka fritt. Jag träffade en massa olika människor från olika kulturer.
När det väl blev dags att flytta hem till Sverige föll valet på Uppsala.
– Jag funderade på både Göteborg och Stockholm, men valde Uppsala för studierna. Jag hade först bara tänkt stanna för att studera, men sedan började jag inse att Uppsala ändå är helt perfekt. Det är en spännande stad, men det är ändå litet och man känner sig hemma överallt.
Efter att i många år ha jobbat som musiepedagog och inom skolvärlden gick Eija Lietoff Schüssler en dag för fem år sedan på Drottninggatan och såg en skylt om att en bokhandel var till salu.
– Jag jobbade då som lärare, men funderade på att göra något annat. Jag kände direkt när jag såg den där skylten att det är ju det här jag vill göra. Det var både att berätta och inspirera andra till kunskap som jag haft inom museijobbet, men också det här att inspirera barn till att läsa. Det blev plötsligt en kombination av båda mina intressen. Det gick väldigt snabbt och var en impuls.
Fem år senare jobbar Lietoff Schüssler fortfarande i bokhandeln som hon äger och driver.
– Det är jättekul, men givetvis slitsamt att vara egenföretagare och försöka se till att orken räcker åt allt möjligt. Det ska göras både pappersarbete, inköp och att hinna läsa in sig. Det är en av de viktigaste sakerna för mig som säljer just barnböcker att man vet vad det är för nivå, om det är en bra bok och till vem den passar. Det roligaste med att ha den här butiken är annars kunderna. Eftersom det är en liten butik hinner man prata med dem och ge dem personlig service och ge förslag på böcker som passar.
Hur känns det att fylla 50 år?
– Jag har aldrig varit lyckligare. Det känns kanske som att man ska ha någon sorts 50-årskris, men det har jag inte. Jag har faktiskt aldrig känt mig yngre eftersom jag har blivit mognare och håller på med det jag älskar och känner inte någon press över att behöva lyckas eller bevisa något. Jag känner att jag har åstadkommit det jag har velat, men att det finns mycket roligt kvar att göra.