När man ber Anders Jansson berätta vad han stör sig på kommer genast en rad exempel, alla nere på ren detaljnivå, som att den ena sushipinnen blir större än den andra när man bryter isär dem. Förmågan att reta upp sig på bagateller är en vanlig egenskap hos komiker, som ju har detaljerna i vardagen som bevakningsområde. Dessutom var detta – ”Störigt!” – en av programpunkterna på senaste Lund Comedy festival, som han har startat med kompanjonen Johan Wester.
Det var med Wester allt började. De gjorde revyer på högstadiet, och spelade i bandet New York Funkers.
– Åtta stycken småsvettiga ungdomar med olikfärgade overaller från Norra Fäladen i Lund. Men vi var helt okej, ett bra partyband.
Lundaspexare
På universitetet tog han inte många poäng men skolades däremot in i en väl etablerad humortradition av påläst och nördig studenthumor à la Hasseåtage. Lundaspexen blev Anders Janssons utbildning, och mötet med Stellan Sundahl blev biljetten till SVT Malmö. Satirikern och programledaren Sundahl anlitade duon Jansson & Wester som manusförfattare till ”Snacka om nyheter”.
Inte långt senare fick de göra sin första egna tv-produktion, ”Hipp hipp!” (2001), humorprogrammet där karaktärer som hårfrisörskan Tiffany Persson och utrikeskorrespondenten Morgan Pålsson gjorde entré. Sedan grundade de Anagram, produktionsbolaget bakom tv-succéer som ”Starke man” och ”Halvvägs till himlen”, liveföreställningar som ”Köp mjölk. Skriv bok” och Anders första soloshow ”Kom in och stäng dörren”.
Anders saknar formell scenutbildning men har lärt sig av duktiga kollegor i stället. Nu kan han till exempel passa på, när han står på Lorensbergsteatern i Oscarsrevyn. Det ger en chans att spela mot Robert Gustafsson som han länge har beundrat.
– Robert är rolig och noggrann och tar verkligen jobbet på allvar. Det gör jag också, så där är vi nog rätt lika. Vi vill båda verkligen kunna våra saker till hundra procent, för det är först då som man kan slappna av och börja improvisera och låta publiken vara med på ett hörn.
– Men vi glömmer aldrig att ha kul, för det måste man ha.
Inget scenskolekomplex, då?
– Komplex ligger inte för mig. Jag fick så mycket kärlek av min mamma så jag är osårbar på något vis.
Hans mamma var krigsbarn från Finland, som återvände till Sverige som vuxen och träffade Anders pappa som var journalist i Värmland. Anders var sju när hans pappa gick bort, och hans mamma blev ensam med fem barn att försörja.
I barndomshemmet fanns inga pengar men massor av kärlek, böcker, musik och en vurm för allmänbildning. Anders spelade piano, läste, sportade och underhöll klasskompisarna med kompletta Lindeman-monologer ur minnet. Och när klasskamraterna berättade i skolan om vad de gjort på loven kunde Anders, kalenderbitaren och bokälskaren, hitta på historier om utlandssemestrar med familjen.
– Det är möjligt att min lärarinna genomskådade detta, men hon tillät mig: ’Ja, Anders, kan du berätta lite om Eiffeltornet?’.
Och Anders hade läst sig till alla fakta och kunde utan problem berätta om Paris, London och New York.
– Mina kompisar blev oerhört besvikna när de i högstadiet fick reda på att ’vafan, du har ju inte varit någonstans?!’
Numera är det resor och upplevelser han helst lägger sina pengar på. Lyxprylar är inte viktiga, men hans barn har varit i New York åtskilliga gånger. I 50-årspresent har han önskat sig en resa med Orientexpressen. Men då blir det en resa utan barn, för Anders misstänker att de inte tillräckligt skulle uppskatta värdet i att resa som exklusiva européer på tidigt 1900-tal. De lyxigt inredda vagnarna som gick på den klassiska sträckan Paris–Istanbul, har förevigats i många filmer, nu senast i en nyinspelning av Agatha Christie-romanen ”Mordet på Orientexpressen”.
– Man måste byta om till smoking för att äta middag ombord. Kan du fatta hur jävla trevligt att åka tåg och behöva byta om för att gå in i bistron? Och sedan får det gärna ske ett mord så att jag kan lösa det som i filmerna.