Det året Jocke Göransson föddes - 1968 - var Beatles "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" på alla hitlistor i hård konkurrens med Cliff Richards "Congratulations".
Här i Sverige utmanades Beatles och Cliff av Anna-Lena Löfgrens ”Lyckliga gatan” och Claes-Göran Hederströms ”Det börjar likna kärlek banne mig”.
Helt otroligt: Jocke Göransson svarade rätt på alla frågor om gamla hittar, trots att det inte ens handlade om ungdomens dagar, utan om hans eget födelseår. Kan du verkligen allt om musik och hits, Jocke?
– Nja, men jag har bred musiksmak och är intresserad av popens och rockens historia, så visst fastnar en del. Ibland mer än vad man själv tror.
Vilka är dina egna öppningsnummer, dina egna favoriter?
– Börjar gärna med Oscar Linnros ”Från och med du” som röstmässigt passar mig perfekt. Whitesnakes ”Here I go again” är ett annat starkt kort.
Jocke är gitarrist, sångare, underhållare; kort och gott artist. De vanligaste spelningarna idag är det Jocke kallar ”företagsgig”.
– Tre av fyra jobb är sådana spelningar. Blir inte så hysteriskt koncentrerat till veckosluten. Rätt skönt, faktiskt.
Jocke flyttade hem i våras efter 16 år med turnébasen i Östergötland. Nu rustar han upp föräldrarnas hus på Körsbärsgatan.
– Varför jag flyttade hem? Kompisar, släkt, nostalgi. Det var här som jag på 90-talet upplevde några av mina hittills roligaste spelningar - Hamnfestivalen och Gatufesten, båda med riktigt härligt drag. Ulf Lundell gjorde till och med sin turnépremiär i Enköping.
Jocke började spela offentligt, typ krogar och pubar, redan som 18-åring. Sedan har det rullat på - utan uppehåll.
– Jag har Musikskolan och Sune Löfgren att tacka för mycket. Började där som nioåring och blev kvar i tio roliga år. Lirade som ung också i Staffans Stollar, bandet runt musikläraren Staffan Botzén, ja, det var tider det!
Kanske 5 000 spelningar under åren … många minnen?
– Jag borde ha varit bättre på att skriva ner allt som hänt. Alla fantastiska människor man mött, kollegor, bokare, publik … jag har alltid haft roligt!
Alltid?
– Nja, när man vaknar en morgon, snöglopp och 40 mil till spelningen i Helsingborg. Då är det inte roligt, åtminstone inte förrän man kommit fram!
Du har fortfarande ett högt tempo med 100–130 spelningar om året. Nu fyller du 50, kommer du fortfarande att stå på scen om 20 år?
– Antagligen. Fast det blir nog att välja litet bättre och planera mer. Kan inte vara som under det galna 90-talet, när man öppnade brevlådan och såg bokningslistan: Whoow, 67 bokningar bara nu i sommar, after beach, partyn – toppen!
Till slut, kanske någon litet skämmig historia du kan berätta så här efter mer än 30 år i artistsvängen?
– Skämmigt var det inte, men jag brukar möjligen inte prata så mycket om spelningarna på 90-talet tillsammans med folkparkernas gigant, dansbandet Thorleifs. För mig var det toppen att få spela inför en så stor publik. Jag fixade uppvärmningen, lirade i pausen, och i puben efteråt.
Tillsammans med Thorleifs, säger du – aldrig i själva bandet?
– Nej, det hade nog inte varit min grej. Ibland lirar jag med en eller ett par kamrater, men ärligt talat – ensam trivs jag väldigt bra på scen.