Rolf-Göran Bengtsson är en av världens främsta hoppryttare. Föga förvånande är hans meritlista något i hästväg. Utöver ett flertal Grand Prix segrar och ett antal framskjutna placeringar i såväl OS som EM kan han stoltsera med ett OS-silver från Peking/Hongkong 2008, Sveriges första individuella olympiska medalj i hästhoppning sedan 1932. Tre år senare tog han Sveriges första EM-guld i hoppning och röstades fram till Jerringpriset 2011 med bred marginal.
Mindre känt är att han är utbildad till och arbetade som mekaniker fram till fyllda 24, samtidigt som han tävlade i hästhoppning. Ju bättre han gjorde ifrån sig på tävlingarna desto längre bort behövde han resa och hade därför mindre tid till spännande tekniska uppdrag. Till slut var stressen ohållbar. Han bestämde sig för att lämna sitt trygga fasta jobb och ta ett kliv ut i det okända.
– Det är klart att det var med en viss vånda som jag lämnade tryggheten. Men den här resan är bättre än att stå på ett verkstadsgolv, säger han i telefon hemma i köket i Nordtyskland.
Beslutet att viga sig liv åt hästar bottnar i en fascination för att förmå unga hästar att tänja gränsen för deras kapacitet. Hingsten Casall personifierar detta.
– Från början var han väldigt försiktig och vände vid hindren, följde helt enkelt hästens naturliga instinkt att fly fältet vid fara. Min uppgift var att ge honom självförtroende att våga utmana sina rädslor. Nu har Casall hoppat i världsklass tio år i sträck. Det har nästan ingen häst och ingen ryttare lyckats med. Det känns fantastiskt, säger han.
Emellanåt behöver han lirka med sin lilla dotter bredvid. Hans lugna sätt går tydligen hem på hemmaplan. Men inte bara där!
– Min pappa lärde mig hur man umgås med hästar. Man ska inte vara nervös, utan lugn och sansad – men bestämd. Då blir också hästen lugn.
Men för att nå världsklass fordras också uthållighet i världsklass, medger han:
– Man ska vara envis och inte ge upp. Efter misslyckanden ska man orka komma igen. Men har man ingen bra häst kvittar det hur bra man själv är.
Trots alla framgångar smög sig med åren en tanke in som inte lämnade honom i fred.
– I hela mitt liv har jag satsat på mig själv. Det kom ett ögonblick då jag kände att jag vill ha familj och barn, slippa vara själv på hemmet utan att någon kommer för att hälsa på.
För snart tre år sedan blev han pappa. Fast att kombinera livet som familjefar och elitidrottare verkar inte vara helt stressfritt.
– Min familj är viktig för mig, men hästar och sport är fortfarande väldigt viktiga. Min familj får lov att acceptera att jag är borta mycket och att vi hoppar med hästar på helgerna när alla andra familjer är lediga. Det är inte alltid helt lätt, säger Rolf-Göran Bengtsson. (TT)