Trots att Henrik Bromander bara fyller 35 år har han hunnit ge ut en radda seriefanzines och album, han har skrivit pjäser, filmmanus och böcker.
Om sin flitighet säger han att han gillar att hålla ett högt tempo och att det gäller att ligga i om det ska bli något gjort. Men den starkaste drivkraften är intresset och glädjen över att hålla på med det han gör.
– Det är det viktigaste. Tidigare har jag jobbat inom psykiatrin eller pluggat, men alltid sett det som ett nödvändigt ont. Nu känner jag att jag har hittat något som jag är bra på och då skulle det vara idiotiskt att kasta bort sitt korta liv på något annat.
Henrik Bromander har överösts av lovord för sin förmåga att skildra och borra ned sig i våra mest dolda, mörka och outforskade vrår. Lyckliga vändningar saknas oftast helt.
– Nej, jag tycker inte om att inge falskt hopp, att folk kommer till insikt är ganska ovanligt.
I novellsamlingen ”Hatets triangel” som kom ut i våras satte han strålkastarljuset på människans perversioner, äckel och extrema åsikter. Med romandebuten ”Riv alla tempel”, som också var den första delen i trilogin om maskulinitet, utforskade han kroppsbyggandets baksidor. I den andra boken ”Vän av ordning” var ämnet rasism, näthat, men också längtan efter sammanhang.
I höst kommer den avslutande romanen ”Bara en kram” om journalisten Jens som utåt sett strider för feminism och jämställdhet, men som privat har ett djupt problematiskt sätt att förhålla sig till kvinnor. Henrik Bromander beskriver honom som en ”Kapten klänning” i kulturvärlden.
Även om berättelserna är påhittade bygger de på verkliga händelser och personer. Inte sällan tittar han in i sig själv för att hitta rätt ton. Trots att historierna är fiktiva är en vanlig missuppfattning att han skriver om sig själv och att åsikterna är hans egna.
– Det är irriterande. Om man googlar på mig ser man att det inte stämmer. Samtidigt betyder det att jag har lyckats med mina karaktärer och gjort dem rätt övertygande. Det jag vill är att försöka förstå min omvärld, men det är också ett utforskande av olika sidor av mig själv.
Betyder det att du tycker att vi måste ta debatten?
– Jag är ingen yttrandefrihetstok som tycker att alla ska få synas och höras i alla sammanhang, men jag tycker att det blir lite fel om man bara avfärdar dem som röstar på Sverigedemokraterna som rasister och som vi inte ska lyssna på.
– Det är inte lätt och hittills ser det inte hoppfullt ut, men jag tror ändå att man måste fortsätta tro på att det går att vända den här utvecklingen.
Först och främst handlar hans lust om själva skapandet. Där blev ”Bamse” och ”Kalle Anka” ingången. Via dem lärde sig Henrik att läsa. I sjuårsåldern gick han över till serietidningar om krig och superhjältar och började även teckna själv. De första egna verken gav han till mamma men snart avancerade han till att göra fanzine som han delade ut i skolan. Så har det rullat på.
Med åren har skrivandet fått allt större plats, men arbetsmetoden, penna och papper, håller han kvar vid.
– Det är lite gammaldags, men jag gillar det. Sedan tror jag att det blir lite mer eftertänksamt och en slags rytm i texten när man skriver för hand. Men visst, det blir ett par anteckningsblock varje gång. (TT)