Stefan Löfven hoppade över politikerveckan i Almedalen det här året. I stället blev det en resa på den svenska landsbygden för att tala om trygghet i trakter som inte är vana vid statsminister-besök.
– Jag tror att vi människor behöver känna trygghet också i nya tider som dessa. Som statsminister har jag stora möjligheter att förverkliga det jag själv tycker är viktigt: att utveckla vårt samhälle och bygga för mer gemenskap och investeringar i varandra, säger Stefan Löfven.
Helt ledig blir inte en regeringschef, men sommarveckorna tillbringas med hustrun Ulla i stugan utanför Örnsköldsvik. Det är gamla hemtrakter både för hustrun och för Stefan Löfven, som växte upp i en by utanför Sollefteå. Dit kom han som 1,5-årigt fosterbarn när hans biologiska mamma inte längre kunde ta hand om honom.
I stället blev Melanders i Sunnersta hans familj. Föräldrarna var arbetare och folkbildningens fana hölls högt. Det behövdes böcker i hemmet så att barnen kunde läsa och få ett språk.
– Jag kommer mycket väl ihåg att mamma jobbade extra för att vi skulle få råd med en bokhylla till vardagsrummet, som skulle fyllas med böcker. Vi började med Jack London, och jag läste Fem-böckerna och Astrid Lindgren naturligtvis. Så vi uppmuntrades tidigt att läsa, och det är jag tacksam för. Det öppnar nya världar och ger fler möjligheter att uttrycka sig, förstå andra och få perspektiv på livet.
Tankegångarna om böcker och läsning tog han med sig in i kampanjen ”Läs för mig pappa!” som drevs av IF Metall under Stefan Löfvens tid som ordförande, och nu i regeringens satsning på läsande genom att göra höstlovet till ett läslov. Han beskriver sig som allätare, med en fäbless för det mesta från Per-Anders Fogelström och Vilhelm Moberg till Marianne Fredriksson. Liksom gärna poesi; ”en dikt kan sammanfatta så mycket av ett budskap”.
Han har gjort en lång resa från arbetarhemmet i glesbygden till uppdraget som statsminister. Ursprunget har vidgat hans perspektiv, både på politiken och på sig själv. Stoltheten över att få vara den som leder landet får inte bli detsamma som att tro sig ha blivit förmer.
– Det är viktigt att inte göra saker och ting alltför märkvärdiga. Jag har ett väldigt ansvarsfullt uppdrag som jag vill vårda och utveckla så mycket jag kan, och som kräver mycket kunskap och diskussioner. Men där finns också personen kvar, och magkänslan för vad som är rätt och viktigt. Man måste bottna i sig själv, helt enkelt.
Har du lärt dig något om dig själv under de här tre åren som statsminister?
– Ja... När den fruktansvärda terrorattacken i Stockholm inträffade den 7 april påminde det om att jag blir ännu mer fokuserad när läget blir lite extra hårt och tufft. Men så är det ju med alla uppdrag, man utvecklas och lär sig att hantera olika situationer. Det går aldrig att förutse vad ett statsministeruppdrag ska innebära. Det förstår man först när man är där.
Finns det någon speciell fråga du har med dig på semestern?
– En fråga som jag fick med mig från ett besök i Auschwitz nyligen är den om nynazismen. Där känner jag ett stort ansvar, för att vi ska göra allt för att förhindra en upprepning av det fruktansvärda som hände. Det kommer jag att läsa mer om och fundera över.
60-årsdagen blir ett bra tillfälle att bjuda in släkt och vänner, både nyare bekantskaper och de gamla som han fortfarande har kontakt med i Ångermanland. Han ser det som en förmån att få leva och bli äldre – ännu mer så, sedan hans fosterbror gick bort i cancer förra året.
– Min bror dog samma dag som han skulle fylla 60. Så till alla som frågar om jag har några problem med att fylla 60 brukar jag säga att alternativet är betydligt värre. Jag tycker att man lär sig av livet – jag har faktiskt aldrig haft någon sådan där ålderskris. (TT)