Den internationelle konsertorganisten, kompositören och folkmusikern Gunnar Idenstam har spelat orgel i några av världens mest berömda konserthallar och erhållit prestigefulla utmärkelser och priser. 1984 vann han den internationella tävlingen ”Grand Prix de Chartres” i improvisation, den förste – och hittills ende – nordeuropé som vunnit tävlingen.
– Utmaningen med improvisation är att man är utlämnad till stunden, den egna sinnesstämning och orgeln där man befinner sig för tillfället. Det är som att kasta sig ut från en fjälltopp utan att veta vad som väntar. Roligt och läskigt på samma gång. Jag gillar och behöver stora utmaningar, säger Gunnar Idenstam, som på senare år komponerat orgelmusik i allt större utsträckning.
Även i det verkliga livet följer han ofta sin intuition.
– Men eftersom jag har så mycket att göra är det skönt med en viss planering, annars blir jag orolig.
Musiken som inspirerar honom har huvudsakligen sitt ursprung i 1970-talet: Folk-, symfoni- och proggrocken. Och kanske mest av allt fransk impressionism – inte så egendomligt med tanke på utbildningen på Conservatoire National de Rueil-Malmaison i Paris.
– Impressionismens snygga och eleganta harmonik gör mig nyfiken och äventyrslysten.
Kärleken till musiken inleddes tidigt i ett hem som flödade av musik, pappa spelade fiol och mamma sjöng. Femårige underbarnet spelade piano på gehör av hjärtats lust. Så småningom fastnade han emellertid för ett annat instrument: orgel.
– Pianot har mer eller mindre samma klang hela tiden. Orgel är mer som en symfoniorkester. Den fascinerar mig med dess olika klangfärger som kan läggas mot varandra och bilda en slags tredimensionell musik som växlar hela tiden. Orgelns mäktiga klang ger mig en kick rent fysiskt.
Ett halvsekel efter pianodebuten har han vunnit priser, utmärkelser och internationellt erkännande för sin virtuositet. Att nå dit har fordrat inte bara ypperlig pianoteknik. Bra fysisk form är av yttersta vikt, speciellt hårt måste de inre magmusklerna drillas.
– Bara då får man en bra pedalteknik, avslöjar han.
Men för att spela orgel på den här nivån utantill måste man ha stor simultankapacitet och ett minne som fungerar på flera plan samtidigt. Förutom själva musiken ska man nämligen hålla reda på upp till fem manualer och pedalklaviatur samt alla klangförändringar, när de ska ske och var på den aktuella orgeln de finns.
– Men i det verkliga livet kan jag inte sätta på mig strumporna och prata i telefon samtidigt.
Som ensambarn fick han mycket stöd av föräldrarna för att ägna sig åt musiken, berättar han. Redan då framträdde personlighetsdrag som han kom att dra stor nytta av för att nå sina framgångar.
– Jag jobbade ensam och satsade målmedvetet och intensivt på en sak i taget. För att nå virtuositet måste man tilltalas av ihärdigheten och av att ständigt vilja överskrida nya gränser för det man mäktar med. Jag vill tänja gränsen för det som är tekniskt möjligt i orgel och känner alltid en viss skräck när jag spelar något svårt. Skräcken får mig att skärpa till mig.
Framgången har dock haft ett pris, menar han.
– Virtuositeten har krävt mycket ensam tid vid orgeln så jag har inte utvecklat min sociala sida så mycket. Den sidan fick jag offra. Men jag har nu resten av livet för att ta igen den, säger Gunnar Idenstam.