Maj Britt Theorin var socialdemokratisk ledamot både i riksdagen och EU-parlamentet i sammanlagt 33 år – fram till fyllda 72 år. Hon blev också utsedd av Olof Palme till Sveriges nedrustningsambassadör 1982 och ledde den svenska freds- och nedrustningspolitiken i FN och nedrustningsdelegationen i Genève i nio år.
Hur diplomatisk är hon av sig?
Hon skrattar i favoritfåtöljen i vardagsrummet, som lyses upp av lampor och tända ljus.
– Det var en känslig fråga! Åren som nedrustningsambassadör lärde mig att lyssna och försöka förstå meningsmotståndarnas argument. Men också att inte vara rädd för att framföra mina egna synpunkter. Det var den viktigaste tiden i mitt liv som politiker, eftersom vi fick mycket gehör för vår politik, säger hon.
Inte minst verkar hon stolt över sin medverkan i Canberra-kommissionen, där hon tillsammans med de 16 manliga delegaterna 1996 kom med konkreta förslag för avskaffning av alla kärnvapen. Förslagen vann dock inte internationellt gehör.
Utöver kvinnofrågor går fred och säkerhet som en röd tråd genom hennes politikertid.
– Min drivkraft är en rättvisare och fredligare värld. Det har drivit mig hela tiden.
Engagemanget är sprunget ur en uppväxt under andra världskriget, varunder hon upplevde både mörkläggning och skyddsrum. Även vittnesbörd om mänskligt lidande under kriget från judiska flyktingar som hon mötte i uppväxtens Göteborg satte djupa spår.
Ytterligare en händelse kan ha spelat med i det undermedvetna, framhåller hon. Hon hade varit pappas flicka, fyllda elva år omkom fadern i en sprängningsolycka i arbetet för Försvaret.
– Det tog min hjärna tio år att acceptera det. Det var mitt livs största förlust, i varje fall tills min man Rolf gick bort för sju år sedan.
Hennes principfasta engagemang och stridbarhet ledde till många konflikter, inte minst inom partiet, och renderade i benämningen “Socialdemokratins ständiga motvallskärring”.
– Jag tar det som en komplimang! Möjligtvis är jag väldigt enveten. Med min bakgrund som arbetarbarn har jag lärt mig hur viktigt det är att stå upp för det som är rätt och riktigt. Då får man respekt. Jag satt 25 år i riksdagen så det är klart att jag vet att man måste kompromissa, men vissa frågor är oförhandlingsbara – exempelvis kvinnorättigheter och vapenhandel. Jag har ingen anledning att skämmas för att kallas motvallskärring. Det är ett tecken på att jag gjorde lite nytta i alla fall.
Därmed inte sagt att fajterna var ett sant nöje. Tvärtom.
– Jag har fått stryk många gånger.
Hennes mest smärtsamma motgång var att hon inte fick med sig den socialdemokratiska riksdagsgruppen i motståndet mot placeringen av amerikanska medeldistansmissiler i Europa i slutet av 1970-talet. Besvikelsen var svår.
– Jag åkte hem och grät.
Det har spekulerats att hon hade kunnat få en ministerpost bara hon hade strukit folk lite medhårs. Detta våndas hon inte över.
– Absolut inte! Jag är inte alls bitter, tvärtom. Jag fick möjlighet att uträtta mycket och det är jag nöjd med.
Däremot gick hennes stora barndomsdröm, studentexamen, om intet. Som hon fantiserade om den vita studentmössan! I den hårda krocken med verkligheten blev det i stället nio år i skolan och sedan jobb.
– Jag hade ett stort komplex för att jag inte hade akademisk utbildning. Det tog mig många år tills jag insåg att mina erfarenheter var lika viktiga som universitetsutbildning. Det var oerhört viktigt för mig att 1991 bli hedersdoktor i filosofi vid Göteborgs universitet. Jag är för generad för att sätta på doktorshatten, men jag bär alltid ringen – tillsammans med vigselringen.
Karaktäristiskt nog bekymrar sig Maj Britt Theorin alltjämt för säkerheten i världen.
– Ett litet misstag och det är slut med mänskligheten. Men jag är optimistisk och tror att vi både kan rädda miljön och avskaffa kärnvapen. (TT)