Egentligen har Torbjörn Elensky aldrig drömt om att bli författare. Som tioårig bokslukare visste han bara att det var det han var. Sedan dess har det blivit en rad böcker samt en uppsjö av artiklar, inlägg och essäer. Men också dramatik och operalibretton – bland annat till den kommande operan ”Tristessa” som han har skrivit tillsammans med tonsättaren Jonas Söderman Bohlin och konstnären Ann-Sofie Sidén.
Till hösten släpps hans åttonde bok, ”Gränser”. Dessutom återkommer han som litteraturkritiker i ”Vi” och ”Vi läser” och skriver med jämna mellanrum understreckare för Svenska Dagbladet.
– Jo, jag är nog ganska produktiv. Ibland känns det som att en del säkringar ska gå i huvudet när man ska leverera tre artiklar i veckan, som dessutom ska vara rätt långa. Men just nu har jag lite ledigt och befinner mig i Rom. Det är otroligt skönt!
Trots att han sedan länge är en väletablerad författare och skribent är han fortfarande ganska okänd bland gemene man. Delvis handlar det om hans avoghet mot kändisskapet, som ofta följer med författarrollen och som kräver att man blir sin egen reklampelare, exponerar sitt privatliv och vill uttrycka snabba åsikter utan djupare engagemang.
– Jag har en spärr mot allt det där, säger han och tar författarfoton som exempel. Han menar att det är en ”osedvanligt löjlig genre”:
– Folk som kisar mot kameran och står framför bokhyllor eller ett träd. Det blir så himla mycket klichéer över det.
Motviljan mot att passa in präglar också skrivandet, eller som han säger ”jag gillar att göra det svårt för mig”. Det kan handla om att sätta upp hinder i själva formen. Som exempel tar han ”Egendom” som kom 2013 där handlingen är som en lång spiral som borras ned på stället, men där slutet kommer som ett brott mot det som varit tidigare.
– Det var lite som ett musikstycke. Jag tänker ofta musik när jag skriver. Min arbetsdag börjar vid femtiden på morgonen med en kopp kaffe. Sen sätter jag på mig hörlurarna och lyssnar på något elektronisk, gärna Robert Normandeau, vilket håller mig kvar i en drömaktig känsla samtidigt som jag jobbar.
Över huvud taget tycker han om att vända och vrida på begrepp och föreställningar och leta efter nya infallsvinklar. Drivkraften är nyfikenheten och att hela tiden utvecklas. Det kan också vara genom att exempelvis prova underlig mat som man får lära sig att tycka om.
– Okej, jag är inte så överspänd hela tiden. Jag kan smälla i mig en påse smågodis också, både bildligt och bokstavligt, men i mitt eget arbete vill jag gärna göra det lite svårare.
Ståndpunkten är också att det är själva arbetet som är det viktiga och inte det färdiga resultatet. ”Att det inte är som att virka grytlappar”. I stället måste det finnas något annat som gör skönlitteraturen och prosan betydelsefull.
– Med det menar jag att det måste finnas något som väcker, utmanar eller lockar mig. Något djupare som uttrycks i formen, språket och för all del berättelsen.
Samtidigt gillar han att bryta mot sina egna förhållningsregler. I sin nästa bok, som han kallar sin ”första riktiga roman”, utlovar han både storytelling, runda karaktärer och miljöer.
– Det känns spännande. Utifrån min inställning till litteraturen kommer den bli den mest experimentella och overkliga bok jag någonsin har skrivit. Fast alla andra kommer att tycka precis tvärtom, haha. (TT)