Hon har fullt upp med inspelningen av thrillerserien ”Svartsjön” på Gotland. Hedda Stiernstedt spelar en ung mamma i svårigheter i seriens andra säsong, som sänds på TV3 efter årsskiftet. Det är tolvtimmarsdagar i högt tempo, samtidigt som hon förväntas ställa upp och prata om ”Vår tid är nu” som rullar på tv. Om det stora genombrottet pågår just nu är det ingenting hon hinner uppfatta.
– Jag märker mest att jag jobbar mycket. Den största skillnaden för mig är kanske att jag nu har gjort något som når ut till många. Det är kul att många vänner har fått möjlighet att se något som jag har gjort.
Hedda Stiernstedt må ha fått mycket uppmärksamhet för sin roll i SVT:s dramasatsning under hösten, men hon har synts i uppmärksammade produktioner tidigare, som ”Monica Z” (2013) och ”Unga Sophie Bell” (2015). Hon är alltså inte ny i branschen. Däremot var hon vuxen när hon bestämde sig för att satsa på skådespeleriet, säger hon själv. Det var alltså inget hon sysslade med under uppväxten och framför allt inget hon bestämde sig för lättvindigt när hon väl tog beslutet.
– Jag tror att jag var 23, när jag bestämde mig för att försöka satsa på skådespeleri. Det krävdes att jag kom i kontakt med projekt för att jag skulle våga.
Då läste hon litteraturvetenskap på universitetet men hoppade av för att helhjärtat ägna sig åt sina ambitioner. Det var inte Teaterhögskolan som blev Heddas väg in i yrket utan provspelningar för film och tv. Små chanser till små roller, som successivt blev större, i allt tyngre produktioner. Det krävdes mod för att våga. Konsten och kulturen fanns i hemmet när hon växte upp men inte skådespeleriet; det fick hon hitta till själv.
– Min pappa är konstnär, men konstnärsyrket har egentligen inget med skådespeleri att göra, säger hon. För mig är det böckerna, texterna och språket som har varit min ingång.
Hon beskriver sig som en känslosam person med ett stort intresse för människor. Att vara skådespelare handlar för henne både om att ge utlopp för sina egna känslor och att utforska vad som driver andra människor. Det är också där hon börjar när hon ska närma sig en ny rollkaraktär.
– När jag har jobbat med film är inte texten och replikerna så viktiga. Jag försöker bryta ner känslorna runt människan jag ska spela och situationen den befinner sig i, så att man vet riktningen i varje scen. Men sedan försöker jag också släppa det och vara så öppen som möjligt för mina motspelare. För det är där det händer tycker jag.
När hon ser tillbaka kom den stora vändpunkten i livet då hon vågade ta klivet och hoppa av studierna för att satsa på en osäker tillvaro. Trots att det kändes omöjligt då.
– Det har känts omöjligt många gånger sedan dess också. Det är inte en dörr som öppnas och sedan fortsätter det rulla in jobb. Det är en ständig process där man måste jobba på att utvecklas själv och bli bättre och hitta riktningar.
– Men det var ett beslut jag fattade till slut, på gränsen mellan lyhördhet och pushighet, liksom. Jag är nöjd med att jag vågade satsa på vad som kändes som en omöjlig dröm. (TT)