Det har gått mer än sextio år sedan Staffan Westerberg tog nattåget från Luleå ned till Stockholm för att satsa fullt ut på teatern. Nu är han tillbaka i barndomsstaden med en utställning. Sedan slutet av maj visar Konsthallen ett rum smockfullt med Staffan Westerbergs pappdockor, trätavlor, ljudinspelningar, manuskript och tankar.
Bakom utställningen, som tidigare har visats både i Eskilstuna och i Uppsala, står curatorn Pontus Lindvall. Staffan snålar inte med berömmet.
– Pontus klev in som en slags skyddsängel och trollkarl i min värld. Han har gjort ett gudabenådat jobb. Jag kan inte nog lovorda den mannen.
Vad tror du att man som besökare får med sig?
– Jag tror att man får med sig hela min värld och mitt liv. Antingen förstår man sig på mig eller så gör man det inte. Då är kanske utställningen en hjälp på traven. Sedan kanske man ser att det var en ganska fin gubbe som har hållit på här på jorden och funderat över saker och ting.
Staffan Westerberg växte upp på Svartön utanför Luleå. Mamma var hemmafru och pappa disponent på LKAB. Uppväxten var borgerlig med allt vad det innebar av uppförande- och etikettsregler. När Staffan bara var fem år omkom hans fyra år äldre storebror i en trafikolycka. I sorgen orkade modern inte riktigt med sitt yngsta barn. Och som disponentson bland mestadels arbetarbarn fick han ofta leka ensam.
I stället skapade han egna världar av pappdockor och skokartongsteatrar. Han beskriver sig som ett obegripligt barn som fantiserade för sig själv, byggde upp kulisser och drömde sig bort.
– Det var inget fel på mamma och pappa och jag tror inte jag växte upp i fel familj, men i fel samhällsgrupp. Det där borgerliga att allt måste gå rätt till, kniven till höger och så vidare. Det var mycket regler. Ändå var jag ganska snäll som barn och ville vara till lags. Det har varit ett stort problem för mig.
Med åren har han ändå blivit bättre på att säga ifrån, tycker han. Och när det har hänt har det varit med besked. Som efter att han anklagades för att ha förstört en hel generation med sina barnprogram. Som svar satte han upp föreställningen ”Showtajm” på Mosebacke i Stockholm.
– Då gav jag igen och stoppade alla mina figurer i halsen på dem. Jag visade andra sidor och fräcka nummer och allt möjligt, haha. ”Här har ni tönten, den där clownen som alla skrattar åt. Nu jävlar ska ni få se”. Det blev skillnad efter det. Det var jätteskönt.
Sedan många år tillbaka ligger Staffan Westerbergs dockor på hyllan. Teaterlivet är inte något för den som har ont i kroppen och bara kan gå med rollator. Däremot målar och skriver han och kan ibland höras i radions ”Tankar för dagen”.
– Jag känner mig rätt så privilegierad. Mitt liv har varit på tv och teatern och jag har hunnit med ganska mycket. Möjligen hade jag velat resa mer, åka ut i världen. Det kan jag inte göra nu.
Hur har du förändrats med åren?
– I mitt jobb blev jag kanske lite gladare och mer frispråkig. Jag var ju väldigt allvarlig som ung. Smal, klädd i svart och magisk. Med åldern har jag blivit lite rundare och gladare. Annars har jag varit trogen mig själv genom hela livet. Det är jag stolt över, svarar han och sjunger en trudelutt:
”Jag är en sån där ensamren som hopen ej förstått. När andra drog till fjälls då drog jag faktiskt bort. Att vara ren från barn till slut, jag undrar om det går. Man måste liksom bliva ren, man måste ej bli allt för många år.”
– Det betyder att man är ärlig mot sig själv i det man vill och gentemot andra människor. Och så här är jag och så här kommer jag att fortsätta att vara. Så take it or leave it!
– Jag blir fruktansvärt upprörd över alla inbilska människor som håller på och gör sig till. Jag har inte gjort mig till och det är jag stolt över.
Men det där med att vilja vara till lags och ändå vara ärlig mot sig själv, är inte det svårt?
– Jo, visst. Jag har syndat många gånger. På bägge sidorna, haha. Jag är ingen fulländad människa. Långt ifrån. (TT)