Redan 2004 samlade Siw Eriksson större delen av sin berättelse i den självbiografiska boken “Siws liv”. Boken ligger på vardagsrumsbordet mellan fatet med rosa munkar och de stora kaffekopparna.
– Det var så många som frågade så mycket, hur jag kom hit, berättar Siw Eriksson om varför hon skrev biografin.
Hon har huvudet på sned, blicken klar och med en busig glimt. Hon är född i ett litet torp som hette Smedmatsbo i gruvorten Garpenberg. Det röda huset finns avmålat på en akvarell som hänger över soffan.
– Jag är en dalkulla, men nu är jag Uppsalabo. Uppsala är bra, säger hon.
Siw Eriksson skriver i boken om hennes mammas kamp för barnet som ansågs “skadat” och som en läkare tyckte att familjen skulle lämna bort. Hon vägde bara 1,9 kilo när hon kom, sex veckor för tidigt. Hennes tvillingsyster var dödfödd och det skulle visa sig att Siw Eriksson hade en cp-skada.
– Jag har fått kämpa, säger hon.
Biografin har hon skrivit på datorn med en pekpinne i munnen. Det är en humoristisk skildring av en bitvis tuff historia. En tidig utmaning var tiden på Eugeniahemmet i Stockholm, en skola för “vanartade barn” som man sade på den tiden.
– Min mamma hon var mitt allt och hon ville ha mig hemma. Men det var inte lätt att gå i skolan hemma.
Siw Eriksson var 8 år när hon lämnades på Eugeniahemmet. Samma dag som hon kom dit sattes hon i rullstol, trots att hon tog sig fram hasande på rumpan hemma.
Sju år var Siw Eriksson på Eugeniahemmet under terminerna. Det kan hända att hon och de andra barnen hittade på ett och annat hyss under den tiden.
– Det var strängt och religiöst. Vi fick börja lägga oss sex på kvällen och läsa läxor före. Vi fick inte säga ett knyst vid matbordet. En gång skrattade jag till och då fick jag gå och “lägga mig på skam” som man sade.
När Siw Eriksson återvände hem fick hon tillbaka rörligheten och kunde återigen ta sig fram utan rullstol. Hon lärde sig gå.
Siw Erikssons största kamp kommer när hon är 27 år. Hennes mamma var sjuk i cancer och en ung Siw Eriksson läggs in på ålderdomshem i Garpenberg. Senare hamnar hon på långvården i Avesta. Lyckligtvis fick hon hjälp att ta sig därifrån.
– Jag minns en kurator som sa: “Men här ska du inte vara”.
Småningom fick Siw Eriksson en egen lägenhet i centrala Uppsala. I samma hus bor hon fortfarande kvar – och trivs. Inte minst tack vare sina personliga assistenter.
– Det bästa är mina assistenter. Malin (Hansson) har varit med mig i 20 år. Vi känner varandra in- och utvändigt.
1967 valde Siw Eriksson att göra en större operation i Uppsala för att slippa hennes då oerhörda kramper. Hon visste att ingreppet skulle leda till att hon blev rullstolsburen. För sex år sedan fick Siw Eriksson en stroke, vilket har påverkat talförmågan och gör att hon inte längre kan sparka sig fram, men det är fortfarande krut i Siw Eriksson.
I en tidigare intervju i UNT från 2008 talade hon gott om LSS-lagen (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) som kom till1994. “Lagen går ut på att man skall få göra vad som helst, hur och när man vill. Som alla andra,” sade hon då. Men den senaste tiden har tolkningen av lagen skärpts och just nu pågår en statlig utredning om LSS ur “ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv”.
– Det har blitt hur tokigt som helst, kommenterar Siw Eriksson.
Sedan Siw var 15 år har hon varit engagerad i De handikappades riksförbund. Hon har ett förflutet som både ordförande i Uppsala och för hela Uppsala län.
Innan vi avslutar har Siw ett råd hon vill dela med sig av:
– Ja, man ska aldrig ge sig!